Aftonbladet – 30 november 1870, sida 3

Bref från Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 16 Nov. Förutom valen till det den 1 Febr. sammanträdande storthinget — till hvilket jag, sedan de sista af dem om några veckor blifvit afslutade, skall taga mig friheten att återkomma — är det ingen inre angelägenhet, som i år till den grad sysselsatt vårt folk som de kyrkliga rådplägningar, hvilka sedan tidigt i våras ha hållits på en nästan otalig följd af större och mindre möten i hela landet. De måste nu tillsvidare betraktas såsom afslutade genom det i de första dagarne af ionevarande månad här i Kristiania försiggångna stiftsmötet, och det kan derföre nu måhända vara lämpligt att försöka i några korta drag sammanfatta resultaterna af dem eller, rättare sagdt, framdraga de vitnesbörd, dessa förhandlingar ha gifvit om det kyrkliga tänkesättet hos det norska folket. Ty häri ligger väl deras största betydelse, då den omedelbara praktiska verkan af dem knappt blir stor. En af våra politiska män yttrade en gång i ett tal — jag tror det var ett tal för skandinavismen — att det var otroligt, hvilken mängd prat som måste konsumeras för att bringa en sak till praktisk giltighet; men vid alla dessa kyrkliga möten är jag nästan rädd för att mängden af det konsumerade pratet har varit så stor, att tanken på ämnenas praktiska utförande har drunknat deri. Ty det kan ju väl hända, att en sak går upp i rök, när det talas allt för länge derom, innan det kommer till handling. Diskussion och tal kunna vara goda nog, men dragas de ut öfver ett visst rimligt omfång, torde de snarare verka slappande och förvirrande än förtydligande och sporrande. De två principer, om hvilkas berättigande, verkställbarhet och praktiska utförande alla dessa öfverläggningar med större eller mindre klarhet ha vändt sig, äro dessa två: frihet för statens medlemmar att såsom sådana i lika grad kunna åtnjata alla det borgerliga samhällets förmåner notan afseende på deras religiösa bekännelse och på den andra sidan frihet för de religiösa samfunden att —naturligtvis under de gällande borgerliga lagarnes begränsning — organisera sig på det sätt, som de sjelfva kunna anse mest öfverensstämmande med sina religiösa intressen, med andra ord: religionsfrihet och kyrkofribet. Än har det varit den förra. än den senare af dessa så oskiljaktigt förenade och hvarandra så nära supplerande principer, som man lagt starkaste tonvigten på, allt efter som man ställt sig mera på den borgerliga eller på den kyrkliga sidan, På några orter har man en