Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

dertill var hon både för stolt och för grannlaga, och då till lycka för hennes egen sin. nesro hon icke anade rätta sammanhanget, togo hennes gissningar en högst egen riktning. Mr Meredith föreföll så fullkomligt frisk, att det hade varit en orimlighet att tro honom lida af en sjukdom. Silvia såg deremot både sjuk och orolig ut; det minsta buller var nog för att göra henne nervös, och det skrämda uttrycket i hennes ögon undföll icke hennes väns uppmärksamhet. Hade hen haft en spöksyn? insåg hon detta sjelf, eller hade vidskepelsens onda ande fått makt med henne? Ja, så måste det förbålla sig, tänkte madame de YEpine på aftonen, samma dag då Pataud så energiskt hade förklarat att Jean Varot ej längre hade någon vänskap att vänta af honom; så måste det förhålla sig. Hon satt tillbakalutad i sin ländstol och betraktade Silvia, som, utan att veta sig vara observerad, hade låtit sitt arbete sjunka ned i sitt knä och såg in i elden. Hon hade blifvit både blek och mager och såg orolig ut. Madame de YEpine kastade en blick på sin far — den hederlige kaptenen satt och halfsof med ett tidningsblad i händerna; hon flyttade blicken till sin bror — han var helt och hållet försjunken i läsning at ett bref som nyss blifvit honom lemnadt. Ingendera egnade henne eller madermoise!le Nardi den ringaste uppmärksamhet. Silvia mia, sade hon, hvad är det för en cnd elfva som gör dig så allvarsam? Finns det då elfvor? frågade Silvia. Hvad! ha ni då inga sådana i Italien? Ha ni der inga små, vackra, luftiga väsenden ora hvilka gamla gummor berätta sagor för de små barnen? Åh, det var skada!s Våra underbara berättelser äro om helgon