Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

itten ingaf dem sjelfva, icke skola underlåta tt göra grefve Bismarck uppmärksam på en sällsamma motsägelse, som afklippt de nderhandlingar, till hvilka de tagit initiavet, och att de skola söka utreda orsaerna till en meningsskiljaktighet, som låtit em intaga en ståndpunkt så olik den, på vilken hr Bismarck förklarat sig stå. Hvad oss beträffar, hysa vi — trogne rätens grundsatser — samma tänkesätt som il et ögonblick underhandlingarne öppnades och tå qvar på grundvalen af ett vapenstilletånd med återproviantering, som deraf är en aturlig konseqvens, och allmänna val på ela utsträckniogen af vårt område. Jag öfvergår nu till det andra förslag, refve Bismarck framställt uti samtalen i Fersailles. Den preussiske premierministern ar synts tänka, att valen kunde ega rum tan att ett vapenstillestånd nödvändigt beöfde afslutas. Icke nog med att han utalade denna åsigt för hr Thiers. Vi hafva käl att tro, att han äfven är böjd att svara e neutrala makterna i depna riktning och tot deras nya mått och steg framställa etta såsom ett argument. Ni vet redan, tt regeringen för nationalförsvaret icke kan nderskrifva denna åsigt, men det är af vigt tt ni känner motiverna till detta beslut. rör att rätt bedöma dem, behöfver man blott asta en blick på vår nuvarande ställning ch de nödvändiga vilkoren för möjligheten f på en gång fria och fullgiltiga val. Frankrike står för närvarande under vapen å alla punkter ai sitt område. En del deraf är ockuperadt af främmande armeer. Uppaget af den ädla omsorgen för sitt försvar, Idadt af ett nit, som rättfärdigas genom ridden af de faror som hota, bör det för att ullborda det verk, till hvilket det uppbjuler sina yttersta krafter icke låta distrahera ig af någonting annat, utan spara alla sina esurser och alla förståndets och hjertats rafter åt den svåra uppgift det fått sig föelagdt, men som icke är för stor för dess kufliga mod. Kringspridda antingen i den eguliera armån eller i särskilda kårer eller i iraljörsbataljoner, befinna sig alla friska och starka män under fanorna. Med ett ord — let stora flertalet af valmännen äro engageade i kriget och kringspridda långt ifrån sina hem och till och med ifrån sina departementer. Huru sku!le i denna belägenhet en votering kunna ega rum i ett land med allmän rösträtt? IIr Bismarck vet lika väl som vi, att valen behöfva någon tid och någon säkerhet. Ett vapenstillestånd är nödvändigt för att låta sinnena återfiona en tids lugn och för att så tillsägandes låta den allmänna rösträttens elementer återfinna sig sjelfva, förena sig och leda till ett verksamt resultat. Härtill behöfves mer än några dagar. En församliog, kallad till en så allvarsam mission och som skall vara sjelfva uttrycket för landets tanke under så högtidliga förhållanden, imp:oviseras icke midtunder vapenbuller och ständig oro. En nation behöfver ställa frågor till sig sjelf och samla sina tan. kar, då det gäller att bestämma öfver sitt öde och att lösa problemer, af hvilka på en gång dess nutid och dess framtid bero. Behöfva vi väl tillägga, att under närvarande förbållanden, då regeringen befinner sigi Parig och hufvudstaden icke kan sätta sig iregelbunden och oafbruten kommunikation med valmännen, en sådan omröstning skulle komma att sakna denna karakter at en nationel meningsyttring, som allena kan tillförsäkra henne ett obest:idligt värde, Franska regeringen önskar lifligt valen, hvilka i hennes ögon måste, genom att sätta nationen i full besittning af hennes rättigheter, bidraga till att utjemna många svårigheter och medföra en pacifikation, som aldrig upphört att vara föremål för hennes ifrigaste önskningar. I denna punkt böra hr v. Bismarcks förnekelser i hans sista rundskrifvelse icke missleda någon. Men på samma gång vill regeringen att valen skola kunna försiggå på ett normalt sätt och leda till ett resultat, som icke kan bestridas. Att handla annorlunda skulle vara att låna sig åt en farlig kombination och under förvirringen förbereda en mycket svår situation. Sådana äro, min herre, de allvarsamma skäl, som efter moget öfvervägande dikterat regeringens beslut. Huru liflig än hennes önskan var att bana väg för en bättre framtid, kunde hon icke kompromettera Paris försvar genom en olycksbringande eftergift eller auktorisera val, som icke kunnat blifva ett exakt uttryck af den allmänna rösträtten. Att uttömma våra förråd af lifsmedel eller förspilla vår tid skulle ha varit detsamma som att utlemna våra vapen. Försvarsregeringen har enhälligt vägrat att gå in på en sådan transaktion. I de allvarsamma omständigheter, i hvilka vi befiona oss, får ingen skugga hvila på de handlingar som utföras, och derföre måste vilkören, för fred eller krig vara öfverensstämmande med rätten, på det att franska folket, kalladt till sina valförsamliogar, må vara i tillfälle att fatta sitt beslut härom med sin fulla frihet och suveränitet, och vi hysa den fasta tillförsigt att de neutrala makterna i allas intresse skola döma derom på samma sätt som vi. Mottag m. m. På uppdrag af utrikesministern den delegerade Chaudordy. Times Versailleskorrespondent, som länge rarskott tecknen till en vändning ikrigshänlelserna, skrifver med anledning af Loirearnåns uppträdande och den nya anda, som börat göra sig gällande inom den franska krigöringen: Frankrikes resning i det ögonblick, då det fskjutit sin sista pil, då svärd och lans voro efbrutna, då dess banerlåg istoftet och dess apenrustning var genomborrad, har otvifrelaktigt öfverraskat de tyska furstarne och tatsmännen och förorsakat dem en missäkniog. Talrika som de tyska härarne