Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

således hennes misstankar stanna vid Jean Varot, tills en i det hela obetydlig händelse åter gjorde henne tveksam. Patauds lynne var sådant, att madame de VEpine ville hafva honom bunden vid hans koja på förpaktargården. Den enda frihet han njöt, var då Silvia tog honom med sig ut; hon höll af den osällskapliga, ondsindta hunden, och detta gjorde hon ej minst af den anledning att han egde så högst få vänner. På eftermiddagen, samma dag då Silvia haft ofvannämnda samtal med mrs Groom, hade hon som vanligt tagit Pataud ut med sig att promenera och derpå återfört honom till hans koja. Pataud gick godvilligt in, lade sig unlergifvet ned på sin halmbädd och lät Silvia fästa kedjan, då han på en gång med ett förärligt morrande, håret upprest och ögonen snistrande af raseri rusade ut igen. Håll dig i styr, gamla kamrat; glömmer lu gammal vänskap, gör jag så med., ytrade en sträf röst. Silvia, som alldeles förärad hade sprungit tillbaka från hundkojan, åg sig om; der stod Jean Varot. Ni skulle göra klokast uti att akta er ör den hunden, mademoisellen, sade värdssvärden kallt; jag har födt upp honom, nen jag vill ej lita på honom. Han gick sin väg utan att afvakta ett var och lemnade Pataud ännu morrande på in halmbädd samt Silvia villrådigare än nåjonsin. Den ångestfulla ovisshet, hvari hon lefde, ! örjade tära på hennes helsa. Madame de Epinve såg buru förändrad Silvia blef och issade till någon del hvad som var orsaken; on satte nemligen detta i förbindelse med et hemlighetsfulla mötet mellan Silvia och ar Meredith. Josefine hade lofvat att icke öra den unga flickan några frågor och honj öl ord. Att söka npplysning af brodern,