Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

lasser, på hvilka iogenting verkar mer än öreställningen att kyrkan och religionen hoas. Samma strängar anslår den ultramonana Union då den kommenterar ett biskopigt klagomål öfver Garibaldis utan tvifvel bycket; obetänksamma åtgärd att förvisa esuiterna från Dole. Det är för öfrigt päagligt, att Garibaldisternas beteende gör reeriogen här mycket bekymmer och det vill rerkligen synas som skulle, till följd af den benägenhet, med hvilken dessa främlingar är allmänt äro sedda, framförallt sedan mot lem åtskilliga rättmätiga klagomål öfver inlandning i saker, med hvilka de icke ha något Itt skaffa, mot dem blifvit framställda; — let synes, säger jag, som skulle de med sin värvaro mera skada än gagoa den franska saken. Regeringen har funnit sig föranlåten . Monitören på det bestämdaste ogilla några af de Garibaldiska befälhafvarnes tillgöranden och utlofva sträng räfst med anledning af de olagligheter, som de tillåtit sig. Synnerligen pinsamt har det varit att läsa ati en i Poitiers utkommande, men här flitigt kolporterad tidning, en artikel af Francois Victor Hugo, under rubrik Le commendant en chef. Det är ett försåtligt försök att utså misstroende mot general Trochu. Författaren skildrar först mycket lifligt den öfverväldigande storheten af det uppdrag, som föreligger den som skall leda Frankrikes stridskrafter, och han spörjer derefter hvem det är som erhållit detta uppdrag, för hvars utförande de största härförares råd ej vore öfverflödiga. Han svarar härpå: En okänds. Derpå anställer han en mönstring med general Trochus egenskaper och antecedentier, om hvilka alla han icke har annat än mycket godt att säga. Tvärtom, han berömmer generalens uppförande i Afrika, på Krim, vid Solferino; ban vitsordar hans såsom författare ådagalagda insigter, likasom den sjelfständighet, på hvilken han gifvit prof genom sitt arbete om armens reorganisation. Men är detta, fallföljer han, nog för att rättfärdiga denna förträfflige officers upphöjande till allsmäktig skiljedomare öfver Frankrikes öden? Hr Francois Victor Hugo förklarar sig hysa all aktning för general Trochu såsom brigadchef, men såsom general en chef, tillägges det, känna vi väl honom? Äro vi säkra, att då han har under sitt befäl, icke längre nägra regementen allenast, utan fem hundra tusen man, han skall vara vuxen den uppgift, som vår olycka lagt i hans hand? Förf. lemnar härpå icke något svar, men han talar fortfarande om sin oro, 0. 8. V. Hvartill skall nu allt detta tjeva? Hvem är det väl hr Hugo skulle vilja sätta i Tro. chus ställe? Han tiger visligen dermed. Hvem är väl den general, som man af erfarenhet vet vara i stånd att kommendera fem hundia tusen man? Samtiden lärer icke ha att uppvisa mer än två sådava män, Moltke och Grant, men ingendera står Frankrike till buds. Hela denna kiia kan således icke ha någon annen effekt, än att hos en och annan möjligen väcka misstro mot Trochu. Och för sådant ändamål spetsar i denna stund en fransk patriot sin penna! Saken förbättras ingalunda derigenom att den tidving, som gjort sig till organ för deuna utgjutelse, för egen del tillägger, att den meddelat artikeln endast med afseende på författarens litterära förtjenster och såsom ett nytt prof på hans talang, men tidningen gillar icke dess kolitiska konklusioner, enär general Trochus uppförande hittills är utan fläck och icke synes gifva anledniog till någon misstanke, Och likväl trycker man försåtliga insinuationer om honom — för den litterära förtjenstens skull! De här synliga tidniogar, som försvara regeringen och hennes politik, äro företrädesvis Moniteur och Le Sigele. Den förra tidningen, som i en särskild Bulletin meddelar regeringens dekreter, men för hvars invebhåll regeringen för öfrigt förklarar sig ej ansvara, förer med värdighet och talang regeripgens talan. Så gör också Biecle i allmänhet taget; men dessa sista dagar har denna tidning kastat sig med stor bitterhet öfver Thiers med avledning af stilleståndsunderhandlingarne, tillvitande honom att ha endast gätt ärenden åt monarkisterna i Europa och Frankrike. Det kan möjligen med fog ifrågasättas om Thiers hade bort, hastigare än som skedde, söka få ett bestämdt besked rörande de hufvudpunkter på hvilka frågan om vapenhvilan hängde; men å andra sidan inses lätt, att hr Thiers ställning pålade honom den största varsamhet och Frankrike endast kunde vinna i det allmänna omdömet i Europa derpå att det blef klart, att det var hr v. Bismarck och Preussen som uppställde oantagliga fordringar. Attifrågasätta hr Thiers patriotism och att tillvita honom partisyften såsom motiv för hans handlingar, är ett beteende som icke kunnat undgå att ätminstone på mig göra ett vidrigt intryck. . en om således en blick få den franska pressen för ögonblicket icke kan undgå att uppväcka hos den främmande betraktaren mycket blandade känslor, och om han tycker sig ha anledning beklaga, att han på många häll träffar något helt annat än den anda, som man skulle vänta i ett ögonblick sådant som detta finna hos hela franska folket, så är det deremot i hög grad glädjande och uppfriskande att, vändande sig bort från dessa partikilvets och de politiska lidelsernas yttringar, mottaga intrycket af den ädla, patriotiska hänförelse, som mångenstädes uppenbarar sig så hos män som qvinnor och icke minst hos dessa senare. Jag skall härnäst tala nägra ord om stämningen och uppfattningen i kretsar, der för det närvarande fiendens fördrifvande och Frankrikes räddning undan utländskt våld är det enda, det stora ögonmärket för alla önskningar, för alla törhoppninzar, för alla sträfvanden. Invan jag afsänder detta bref ber jag tå omnämna, att under den hittills förflutna tiden vårt land icke haft någon representant 6 a rä KR RKA SEN ba FART Rh PR NV VR RR SÅ RR ÄR Rs RR KR KR