Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

de dödas skulls, tänkte Silvia, älskar man då inte här sina döda såsom vi göra det, eller är man dertill alltför applggtD En eftertanke uppstod till följd af denna fråga inom henne, — en föreställning om at, ehurnuväl tron på det öfvernaturliga icke är liktydigt med samvete, så kan den likväl i i nödens stund komma samvetet till hjelp ovilkorligt, med en liflighet som nästan var hänförelse sade hon: . Jag har berättat en historix om en varg; se här en annan hvilken jag läste i en gammal, mycket gammal bok hos don Sabino. Den vargen hette Giovanni, ty han var en riddare och lefde i Bologna. Giovanni, vargen, kallades han af det fattiga folket. Såsom det höfdes en varg, hatade Giovanvi sin broder Guido, och hans hat blef så brinnande att på skärtorsdagsnatten i den heliga påskveckan steg han ur sin bädd för att gå och mörda brodern; men just då han steg öfver tröskeln till Guidos rum, började alla Bolognas klockor att ringa, fastän de, som bruket alltid var, samma dag hade blifvit fastbundna för att inte ljuda förrän påskmorgonen. Men nu ropade de högt mot hoom som ämnade mörda sin broder. Ingen atom Giovanni hörde dem den natten, men han greps af samvetsqval och liksom Agobios varg blef han derefter en god menniska. Och detta är en riktigt sann historia, illade Silvia innerligt allvarligt, ty till en rioran af sin synd och af sin ånger gaf siovanni en summa Pengar för att sextio attiga män med facklor och klockor skulle å rundt omkring en kyrka i Bologna månlagen i påsk veckan, och detta fortfor under n tid af tvåhundra år efter hans död. Detta är en dyster historia, Silvia, sade nadame de IEpine med en lätt rysning. (Forts.)