Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

vänliga, isypnerhet emot små barn. Då d arma själarna en gång om året, — Alihel gonanatten — slippa ut ur skärselden, sitt: de kring ett bord fullt af läckra rätter oc tårtor, som de dock ej kunna röra, emedar de hafva syndat; men på det att de inte skola vara vid sorgset mod, få de taga med sig från bordet hvad de önska och bära dei till de små barnen som de älska. Och detts gör att de italienska barnen, i stället förati frukta de döda, bysa kärlek till dem. Då morgonen kommer och de finna alla dessa goda saker och leksaker derjemte vid sir bädd, äro de glada vid tanken på att de kära döda komma på besök till deras hem.x Har du aldrig varit rädd för de aflidnas andar, Silvia? Nej, svarade hon med en klar och öppen bhek; jag bar tvärtom alltid älskat de döda för högt för att kunna frukta dem.. Hennes röst blef litet osäker, då hon yttrade detta ord de döda och hon vände sin blick in i elden, måhända emedan tårar fyllde hennes ögon. Vidskepelse är det inteo, tänkte madame de Epine, hvad kan det då vara? Och Jå hon såg upp, mötte hon en blick af sin bror, riktad på henne med ett så forskande attryck, att hon rodnade, Men hvarken blicken eller rodnaden bemärktes af Silvia. Fastän hon satt och beraktade den muntra brasan på en fransk närd, var hennes själ långt borta, i ett itaienskt hem, hvars aflidna invånare hon älkade ännu i grafven. Hur ofta hade ej itaienska tiggares patetiska anrop, för edra rma dödas skulll gått henne djupt till bjerat och öppnat snöret på hennes tunna börs — icke till heder för hennes klokhet, men äl för hennes kärleksfulla hjertelag. Här bedja aldrig de fattiga om bjelp för