Aftonbladet – 26 november 1870, sida 2

itskt att lita på andra: om Napoleon nöjde ig med Scheldeoch Maasgränsen och j eftertraktade Antwerpen, lemnande resten ill Holland, skalle han ej störas i sitt före2fvande vare sig af England eller Tyskand 0. 8. Vv. Vi göra visst ej anspråk på att utreda, ur härmed sig rätteligen förhåller, men vi uova ej annat än förvånas öfver hr Haelii förfarande att, med förtigande af de tarka indicier som vitna mot Bismarck, tan vidare framställa Belgiens annexion såom en blott fransk plan. Om denna plan r förtjent af författaren spEnträstung, må an då tillse, att innehållet i hans vredes kålar ej flödar ut öfver blott den ene, och anske minst skyldige. Vi anhålla att här å bifoga en avmärkning, som ej står i omelelbart sammanhang med granskningen af wr H:s skrift. Skulle man ej i det ofvan unförda samtalet mellan en belgisk och en fransk statsman tilläfventyrs påträffa en synounkt, som låter annexionsplanen mot Belsien framstå i en rimligare och mindre förnatlig dager? Som bekant, är en del af Belgien fullkomligt fransk, nemligen — minlre områden oberäknade — provinserna Liege, Namur och Hainaut. Språkgränsen nelian de franske vallonerne och de nelertyske flamingarne är i det hela mycket skarp. — Språkskilnaden åter mellan de senare och Hollands befolkning är helt obe-: tydlig, till en del af blott ortografisk art. En återförening af de genom en temligen omotiverad revolution år 1830 i två stater skilda Nederländerna, dock med afskiljande af den sydliga, franska delen, är en redan flere gåvger framkastad tanke, som ej är främmande för rätte vederbörande, nämligen Belgiens till omkring två tredjedelar med holländarne på det närmaste stamförvandta befolkning. Den lysande utveckling, som isynnerhet sedan J. F. Willems uppträdande 1834 egt rom på det belgisk-nederländska språkets, litteraturens och folklifvets område, har å ena sidan vidgat klyftan mellan flamingarne och vallonerne, men å andra sidan börjat återknyta de för 40 år sedan våldsamt brutna banden mellan de förre och deras holländske bröder. Och i den oo HD RR RA AA mån folkupplysniogen i Belgien får makt mot de jesuitiska inflytelserna, skall äfven den religiösa motsatsen mellan Hollands protestanter och Belgiens katoliker förlora sin udd. Ens delning af Belgien efter språkgränsen låter derför alltför väl tänka sig säsom en af landets egen befolkning eftersträfvad välgerning. Annu några strödda anmärkningar om vissa delar af förf:s räsonnemang; vi kunna bespara os8 besväret att följa honom steg för steg, emedan åtskilligt af hvad hr H. anfört redan blifvit bemött i en af signaturen —Im— utgifven Repliko, till hvilken vi hänvisa. Hr Hazelius påstår, att det är Frankrike som på senare tider tvangit Eurspa till en beväpnad fred med två millioner soldater under vapen. Särskildt anmärker han att, om ej Frankrike varit fiendtligt mot nordtyska förbundets utvidgning söder om Main, Preussen ej skulle inlåtit sig på den vonaturliga kraftutveckliog i manskap och öfriga krigsmedel, som vi nu bevittna. Vi gj vid endast, om Preussens onaturliga militära kraftutveckling icke till äfventyrs är äldre än från 1866, således äldre än hela denna fråga om Main-linien, som hr H. uppgifver såsom den tvingande anledningen, att hålla en barbariskt stor krigshär? Hr H. ordar ytterligare om Frankrikes fredsstörande föregåenden, om dess shetsighet att af politiska infall störa Europas lugn. Hvilka dessa föregåenden under mer än ett halft sekel äro, aktar han sig dock att nämna. Var månne Krimkriget ett sådant der politiskt infall, eller menas den bjelp, Frankrike skänkte itslienarne att jaga det österrikiska förtrycket ur landet? Hvem har mera stört Europts laga sedan 1815, Frankrike eller Preussen? Hr H. är outtömlig i Joford öfver det politiska oeh sociala tillståndet i Preussen; han erinrar om, att der finns tryckfrihet, beskattningsfrihet, likhet inför lag och ett halft dassin andra herrliga förmåner. Etter svenska begrepp står det dock illa till med yttrandefriheten i ett land, der medborgare kastas i ängelse, derför att de uttala sig mot eröfringar, och der regeringen — såsom genom pressordonnansen af 1 Juni 1863 skedda — i administrativ väg påbjuder tryckfrihetens inskränkning, hvilket eljest enligt grundlagen endast får ske på lagstiftningens väg. Hvad beskattningsfriheten och likheten ivför lagen angår, må det vara nog att exempelvis anföra följande faktum af ganska färskt datum. Den 22 December 1863 utfärdade förbundspresidiet en förordnisg, som — befriade officerarne från alla kommunalskatter. Vi tillåta oss att till generalen-författarens benägna uppmärksamhet rekommendera dena diskussion härom, som egde rum i nordtyska riksdagen den 28 Maj 1869, särskildt hans kolleger hrr von Moltkes och Roons yttranden, hvilka äro mycket karakteristiska. Detta gäller ännu mer om riksdagens beslut: majoriteten vågade ej antaga utskottets förslag att i den höfligaste form förklara påbudet för ogiltigt. Vill man supplysa om den anda, som herrskar i Preussen, tyckes det oss bättre att taga någon reda på hvad der verkligen händer och sker, än att gripa sina uppgifter ur luften, lemnande åt slumpen, om de slå in eller ej. I sin 2potess öfver Preussens borgerliga förmåner har förf; anbragt en mörk fläck, men detta utan skäl. Förf. menar att der saknas representativa former,. Det är en kuriös förmodan: nog finnas der representativa och andra former, bestämmelser som låta präktigt, stora rättigheter inskrifna i författningen, det är blott folkfrihetens verklighet som saknas i tillämpningen