Aftonbladet – 25 november 1870, sida 3

gt : å-j Att i Paris, likasom i hvarje stor stad, fin nes en mängd slödder, utskum och förder tt det är oförnekligt; men Paris år icke Frank rike, Inomt den stora ihätigden af fransk folket, såväl dö Mindre jördbräkärke öd de borgerliga yrkena, fiones, enligt verklig ; sakkännares sammanstämmande vitsord, e äl i kärna af sedlighet och friskhet, af flit och i a Ö As VA SLIT CE förvöjsamhet, så ren och fy att det vor äl tt öoskligt det månget nu sig förbäfvande foll Di hade något dermed jemförligt: att vid sidai häraf, äfven fonts ihycken okunnighet — je g ) vidskeplighet och vantro, är en sanning. Mer ) det goda är dock hos folket öfvervägande oct st-äfver alltmer att göra sig gällande, i trot: af legitimistiska partiledare, klerikala zelote och -ga!na röd-republikaner, socialister och komarinien RE i bå ör bågta eröftingslystoad bör man e heller med skäl känn beskylla det nt lets and verkande peka CR k Efter örsta atdötiet JI har Frankrike icke fört elr törsökt go erökiogekrig, oil mani ej såsom sådant vill räkna Algeriets kolonisation, och de eröfringar -som under -denua tid gjorts hafva varit fredliga, gjorda med befolkningarnes. samtycke — införlifvandet af Savoyen och Nigam sö Det anförda torde vara nög att visa, det Fravkrike;jtinder eM aa ett. halft ärbivodras de, alls icke tppträd: såsöm, eröffande ell6 Fk för verldsfreden vådligt; ej gifves skäl till de Förebråelser för Väsoragaer von fättskränkniogar, som tyskar och deras anhängare velat påstå, Och äfveni fråga omtiden för det fördes dt a ha va att mildra det, tyvärr, i älla fall; hög böftgpa tadlet. Vi da a öribfå öm Aled förbindets dagar, hvilka ännu i Rheinländerna lefva i välsignadt minne.1). . Och, hvad Sverige särskildt beträffar; hafva vi flera anledningar att hålla Frankrikei kärt minne. För att Jicke tala om, våta förata Kristna missionärer — Ansgarius. beh haps följeslagare — hHvilkå an Hill 088. a (f): eller om döt ioflytande Paris-universitetethade på vär ; IN a hå Gi här endast nämna TI Eodvig IV:s kra:tiga uppträdande till Sve Triges förmån, då det vid och efter Carl X:s död var antallet och hotadt.-af -snart .sagdt. I halfva Europa. FR Det är vanligt ätt På fallna regeringars hofvad: välta all -både möjlig ochom NE skuld, att göra de fallna till försoniogsoler för både egaa. och andras synder. Ingen torde mindre.äh vi känna. misstänkas eller beskyllas för-bohapartietn. Vi -hafvätvärtothi jettint sagt, redan vidandra kejsardömets uppkomst, att detta, om äfven för tillfället lyckobringande, dock skulle sluta med förderf, uppkommet ur. och genom svek och brott, borde det icke kunna hafva bestånd.. Men äfven den skarpaste klandrare af bonapartiemen, kan dock ej undgå att harmas och vämjas åt de åspesparkar, för hvilka den fallna storheten nu är utsatt, äfven af sädana kreatur, som nyss kröpo för den mäktiges fot. Man bör ej glömma att Napoleon III; med alla sina fel och brott, dock gjort ganska mycket godt för Erankrikes inre utvecklipg; samt äfven i sin utrikes politik visat bra mycket mera både storsinthet och mätta, än sina segrande vedersakare, Vi erinra blott om Krimkriget och Italiens befrielse; äfvensom derom att Napolevn fastställt och ihandling följt den statsrättsliga ndsatsatt intet folk bör; emoet.sin vilja, intvingas i anvat stätsförbund, att folk och land ej få betraktas såsom ett simpelt jordagods. med -lifegna samt inventarier af boskap och bohag. Mau vill påstå att eröfringsresultatet i Savoyeu och Nizza. blef genom konstlade. medelåvägabragt. Hyad Nizza beträffar, hafva vi ingen säker kunskap om huru mycket af de: utspridda ryktena kan vara dikt eller sanning, ehuru föregifvandet om de konstlade medlen törefaller otroligt. Men om förhållandet i Ssvoyen hafva vi tillfälligtvis. någon närmare kunskap och kurna med lednivg deraf påstå, att ännu i dag, om I det ställes Savoyens invånare fritt att sluta sig till Frankrike eller Italien, de otvifvelaktigt skulle välja att förblifva fransmän. Annan sak vore om, vid tiden för omröst-: niogen, det bade stått dem fritt att, efter: godtfinnande, sluta ig till Italien, Frankrike leller.schweiziska..edsforbundet, i hvilket falll. det skulle varit ganska. sannolikt att ge goda , savoyarderna. valt det sistnämnde. Men detta alternativ har ej stått till buds. Men Frankrike har dock skuld, stor skuld, . hvilande ej -blott på regeringarne utan äfven , på folket. Den gamle romarens yttrande: Quidquid. delirant. reges, plectuntur . Achivi har här ett särskildt berättigande; ty det är !l: otvifvelaktigt att, om franska folket i betyi dande fall enhälligt. velat något och i laga ) ordning, utan all revolutionär . pösighet utta-l. lat sin vilja, så skulle regeringen ätven ställt sig denna vilja till efterrättelse. — Afven så säkert är att hufvudstadens befolkning,fstun1) Den som skrifver detta hade tillfälle att, för vid pass 30 år tillbaka, vistas någon tid i Rhein-! länderna; och gjorde derunder personlig be-!1 i ; kantskap med flera män-ur olika samhällsklasser, äldre och yngre: Då var stämningen i dessa länder så fransk som möjligt; och bade ldet stått folket fritt att bestämma om sin förehing med Frankrike eller Tyskland, så skulle ?! ganska säkert ett starkt öfvervägande röstetal utfallit för en anslutning till Frankrike. Sym-1 patierna i denna riktning uttalade sig ganskaj tydligt, kanske mera osminkadt derför att del, yttrades till en utländibg, DA förf. å sin sida t framhöll fransmännens gamla våldsbragder och öfversitteri, talade om tyskä nationalitetens rätt-! mätiga kraf,.o..s.-v.; så fick. han ofta höra huru ! man ej kunde glömma att man hade Frank-1 rike att tacka för sin Code Napoleon, för re-!; ligiös tolerans och för så mycket annat godt, p samt om minnen från Rheinförbundets goda tid. 1 Jemt 20 år senare besökte förf. åter samma bygder. Då var allt förändradt, och stämnin-1 gen, eburu skarpt anti-preussisk, dock afgjordt t tysk, med undantag för en och annan af del äldste, hvilka ännu fasthöllo de fransk-vänliga) traditionerna. Förf. fann denna omstämning s alldeles i sin ordning; men bör icke förtiga att en af Tysklands förnämsta industriidkare och ? kunskapsrikaste män, otvetydigt uttalade attll denna omstämning, som hani allt gillade, hade y sin förnämsta grund i de materiella intressena, ; hvilka, efter tyska tullföreningens uppkomst och . uppblomstring, nu knöto de fabriksidkande och vinodlande Rbeinländerna vid Tyskland, samt I fjermade dem från Frankrike. Äfven andrains)v sigtsfulle män uttalade sig derhän att statseko-j nomen Fritz List, tullföreningens grundläggare, t gjort mera för Tysklands enhet än alla öfriga g professorer (List hade nemligen warit profeshi sor), och än alla dess regenter. Heines spesu glosa: