Aftonbladet – 25 november 1870, sida 3

I poleon,.det torde kanske aldrig kunna me ,bestämdhet afgöras. Men felets följder är . påtagliga. Då Pretissen år 1868 anföll Österrike, el I Iter o redan tppgjörd plati; satt Frank irike ej bloti Atilla, utan gaf, till en börjar Isitt moraliska understöd åt Preussen. Ti någon del härflöt väl sådant af den tradi Itionella transka politiken, som ansåg Öster Trikes försvagande övskligt allt från de daga då Habsbörgska huset varit i besittning grävsläkder, till Frankrike samt egt hegemo nien öfver Tyskländ;j till hågon del måbände ock af önskan att åt Italien återbörda Ve netier. Men att Bismarcks förespeglingar or utvidgning åf Frankrikes område, att hägrin gen af landvinniog och förstoring, äfven had Sin stora andel i den Napoleonska styrelsen litik, torde. väl nu vara utom allt tvifvel en svdeh Premssen af kriget skördat vid större -Vioniog, än det sjelft till en bör jan tördb. påräkrat, och ätbu vida utöfve fvad ratiktike väntst; avsåg Pretsset sij ej behöfva inlösa de åt Napuletö, för Han gtillasittande och bifall; gifpa löftena; och ifråga kan med ont! uppstå,rom det ens. nå onsin. med dessa löften varit anv2r. utan at v ehtlast vatit lockbate; Det Föga Np leon: nå Mud Vilmå FAtetk a behålli Prag. fed till förmånsför Fravkrikes -gatnia Ai Heradej samt afseende att i Europas ögon något Uprära Prapkrikes sinvkna anseende Men det nuvarande kriget. visar bäst, tvilka resultater som; uppkommit ur Napoleons sjelfviska politik, hans stillasittande: 1864 och 1866, Hans dagtiogan med sveket och våldet. Skall vål det olyCksöde sökt hö plant och drabbar Fratökrike ochvishvafsfråmkallande äfven republikanerna visst icke warit utan skuld, om äffen möjligt är att Tepubliken nu, för tillfället, var enda räddningsplankau-— tjena andra folk till Rarnång, var Cd ning att icke göra sig skyldiga genom löftesrott; sjölfvisk pli gene lättsinne? Såänt år met att Orska, än slt höppas! Åtminstone vill-det synas såsom :skulle öfriga Europas stormakter lugnt åse eländet, utan besinning att turen, förr eller senare, i epa eller andra formen, äfven torde -komma till dem, Men om, såsom. vi hoppas, Frankrike skall kunta äthärda; ningen; skall retadt, förädladt och stärkt-ffamäåtr detceldz och blöddöp det ni göhömgår, så törde dock vara terbligen såkert att ött mindre folk; en stat mindre rik. Uch kraftfull; icke skulle: kunna uthärda sådsna slag. fo bu träffa AGE rike, utan deraf krossas, tillintetgöras. mindre: staterna måste derföre låta sig angeläget vara att i tid taga lärdom af Frabkrikes olycka och att förebygga Hvad som eljest kan vara att för dem befara. Huru litet en stående. här, om äfven talrik och väl beväpnad, förmår emot ett folk i vapen, det har senaste krig klart visat oss. Franska armån var stor och stark, dess militära förråd voro, eller ansågos åtminstone vara, af yppersta beskaffenhet; i Atrika, på Krim, i Italien, hade franska vapnen städse vunnit segrar; och nu — hvar finnes denna talrika. krigshär? Jo, snart sagdt hela armån, med sina utmärkta Chassepotgevär, sina vidt omtalta kulsprator, sitt artilleri och förråd af alla slag, har fallit i Preussarnes händer! Endast få spillror hafva räddat sig; och det land som den starka hären skulle vinna, ligger öppet för fi-nden, härjas, rånas, utsuges i alla riktvingar af en öfvermodig segrare. När en stark och erkändt god armåö icke bättre bestått eldprofvet; så är tara värdt att en.liten, om äf-ven god arime, ännu mindre skall kunna värna ett land. Sverige-Norge måste alltså tärka på säkrare försvarsmedel, och i tid vidtaga alla nödiga åtgärder. Man hörer i vårt land ofta talas om ep alimän folkbeväpniog; men sällan märkes ätt man här vill underkasta sig den öfning och le lärospån, hvarförutan en sådan folkbeväpning ej är tänkbar. Man ordar om att gå ;man ur huse, om en allmän Jlandstorm, 0: .v: Men hvarthän villmankömma med ;n Jandstorm. utan fast organisation, utav vefäl, utan öfning, ja, snart sagdt, utan vaen? . Vill man en verklig och betryggande olkbeväpning, så måste man underkasta sig le uppoffringar: denna, äfven i fredstid, oundänvgligen skräfver; och ätt afekaffa vår gamla, åtskilligt förträffiiga,; indelta arme, innan n verklig folkbeväpning först. kommit till tånd, vore :en skyhög galenskap. i I Preussen, likasom nämera större delen uf Tyskland, äro, såsom bekant, alla manliga apenföra personer underkastade militärisk ning och tjenstgöring: : Ingen lega får der ga rum, intet stånd frikallas derifrån, med indantag af det presterliga. Inom den nu i rankrike lägrade preussiska armen finner van, bland männen i ledet, äfven civile emjetsoch-tjenstemän, hvilka i fredstid hafva sng låvgt framom subalternofficerare. Den öreskrifna tiden för ovilkorlig garnisonstjenstöring, äfven i fredstid, är treår; men denna id kan, för de värnepligtige som taga godänd officersexamen, förkortas till ett år. Vid krig måste alla, utan undantag, vara edo att ioställa sig till tjenstgöring. Med den fallenhet som sverisken i allmänet eger för krigiska öfningar, torde en så ång tjenstetid icke här vara nödvändig, äfen om den icke vore så kostsam och beungande. Om, såsom nu lyckligtvis begynt ke, förberedandeö militära öfningar redan örja i skolorna, så torde med all sannokhet --kuppa antegas, att ungefär ett. rs oafbruten tjenstgöring skulle vara nog tt-af-hvarje vapenduglig. svensk yngling utiida en skicklig infanterisoldat. För underållande och fortbildniogen af krigsduögligheen, torde kanske blifva nödigt att under fterföljande 2 till 3 år sammandraga de såinda förut inöfvade medborgaresoldaterna n månad årligen i läger. För utbildande f män för artilleris och genivapnet, måste ingre tid tågas i anspråk; likaså för kaallerivapnet. Detta sistnämnda har mången våra dagar velat snart sagdt utdöma såom en biott lyxartikel. Men just de seaste krigen tyckas visa, att detta vapen isst icke förlörati vigt och värde, om ock ess roll nu måste vara en belt annan, än ex. under medeltidens och chevaleriets daar; och det vill synas, åtminstone för ickewck män, såsom skulle tyska-härarnes exemellösa framgåvgar i nu pågående krig till