Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

vände om, höjde hon en liten suck af saknad. Men Pataud, som längtade efter sin aftonmåltid, skällde muntert och sträckte ut i raska språng framför hepne, då han såg att de skulle anträda hemvägen. Det var nu full skymning, en dimma sänkte sig och Sitvia kunde nätt och jemnt skönja hundens mörka gestalt igenom töcknet, då han, kastande sig till höger inåt alln, midt emot mr Merediths arbetsrum, försvann ur hennes åsyn. Hon ropade honom för att, som vanligt, taga honom till förpaktaregården öfver natten, men lydnad var ej Patauds svaga sida; ban kom icke äter och då Silvia, för att förmå honom dertill, sjelt afvek inåt allen, öfverraskades bon af att nagra steg framför sig se en man som med raska steg gick framåt slottet och vid hvars sida Pataud hoppade gladt och vänskapligt. Silvia fattade gevast hvem detta föremål för djurets ömhet kunde vara. Mr Meredithp, sade bon och gick så fort hon förmådde för att hinna honom, var god tillsäg Pataud att komma tillbaka. (en hade mr Meredith varit döf, skulle nan icke mindre vårdat sig om hennes beJäran, än som nu var händelsen. Hvarken varade han Silvia, ej heller skickade han illbaka bunden. Han gick fram till glaslörren som ledde in i hans rum, fann den tängd och tog derpå vägen tvärs öfver terassen för att komma in, alltjemnt följd af Pataud. Ack, var så god och låt honom ej komna in, ropade Silvia; ni vet hur illa Joephine tycker om hunden, Men ehuru hennes röst ljöd tydlig och lar i den stilla aftonluften, brydde sig mr Meredith ej om att svara. Han gick in, åtöljd af Pataud, låste dörren midt för ansiget på Silvia och enligt hvad hon fann då on kom fram, -hade han till och med rig-;