Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

l Under den korta stund, som förflöt mellan trappens uppställning på torget och prefektens ankomst, ökades betydligt antalet af buketter fästade vid gevärspiporna eller instuckna mellan remtyget på bröstet. Det var de kringståendes hyllningsgåfvor. Emellanåt måste man litet smått draga på munnen åt dessa bevis på vänskap och sympati, då de antogo en litet komisk prägel, såsom t. ex. då en nationalgardesofficer hängde en stor I blomsterkrans om halsen på en af legionäI rerna. De logo sjelfva deråt båda två, såväl gifvaren som mottagaren i samma ögonblick som den unga Martis-sonen sålunda I blomsterkröntes, men då de straxt derpå vexlaI de en hjertlig omtamning, var leendet förI svunnet och det var icke utan tror jag, att I de bleka solstrålarne, som belyste denna scen, bröto sig i ögon, fuktade af tårar. Och så I föll det icke någon af de kringstående vidare in att le åt den kolossala blomsterkransen. ) Den trupp, om hvilken jag här talar, var förträffligt rustad och hade en utmärkt hållning. Hela styrkan var väpnad med chasI sepotgevär och försedd med skyddstält. UnJdantag i detta sistnämnda hänseende gjorde J endast en mindre afdelning, som hvarken har renslar eller tält, utan blott en filt, hoprallad och hängd öfver axeln. Det var, efter hvad jag tror, de s. k. gclaireurs, afsedda företrädesvis för rekognosceringar och derföre lätItare rustade än hufvudstyrkan. Uniformen Ivar af mörkt, nästan svart kläde och bestod laf en kavaj med två knapprader samt panTtalonger, insnörda såsom alltid hos det franska infanteriet, i högt upp på benen gående damasker af hvitt hamptyg. På packningen buro alla ett par alldeles nya reservskor Jaf osvärtadt läder och med bastanta spikaIde sulor. Officerarnes uniform skilde sig från I manskapets blott deri, att de buro öfver bröIstet grofva redgarnssnören, svarta lika som T uniformen. Att döma af manskapets hållTniog och fysionomi torde de fleste af legionens medlemmar ha förut tillhört de bor gerliga klasserna, och truppen gat öfver hufvad taget ungefär samma intryck som de I frivilliga skarpskyttarne i våra svenska stäI der. Öificerarne, äfven i de högre graderna, T voro nästan alla helt unga män och de fleIsta hade ett mycket distingueradt utseende. I Omedelbart efter prefektens ankomst erT höll legionen sin fana. ÖfverlemningscereI monien försiggick midt framför Ludvig XIV:s Iryttarstaty, som pryder torget, och sedan den Itrefärgade duken blifvit blottad spelades Marseillaisen. Jag befann mig på förstort atstånd från det ställe der ceremonien egde Tram för att kunna iakttaga detaljerna af .I densamma, men det sades bland mina grannar Jatt fanan var en skänk af någon dam bland Lyons mera framstående familjer och att I den skulle af henne öfverlemnas. Jag vet icke om så var och om så skedde. Mr Challe) mel-Lacour gjorde derefter en rond till fots längs samtliga linierna, alltjemt åtföljd af municipslitetsmedlemmar samt af åtskilliga högre officerare, bland hvilka man märkte general Brissole, befälhafvaren för de reguliera trupperna i Lyon, och general AlexanI dre, befälhafvaren tör nationalgardet. Mr Chsallemel-Lacour bar civil drägt och blottade ållt emellanåt sitt hufvud efter hand som han framskred längs linierna. Den man åt hvilken franska regeriogen anförtrott det svåra värfvet att upprätthålla ordningen i en af Frankrikes oroligaste städer och på samma gång handhäfva den högsta ledningen af försvarsanstalterna mot den hotande invasionen, är en högväxt gestalt med ett fint och intelligent ansigte, öfver hvilket nu, då han helsade trupperna, hvilade ett förbindligt leende, hvilket på samma gång hade något af detta nådiga och nedlåtande, som en hög ställning så ofta påtrycker personers anletsdrag. Han påminde mig lifligt om en magnat i vår första kammare, som jemväl bär så der upprätt sitt af gråsprängda lockar omgifna hufvud och helsar med samma fina leende, som det hvilket hvilade på hr Challemel-Lacours läppar. Sedan touren längs linierna blifvit fullbordad, stannade prefekten och hans sällskap bakom statyn, der samtliga officerarne samlades, Här hölls tal och svarades med vive la Republique! hvarefter slutligen legionen defilerade för prefekten. Defileriogen försiggick i en formering, motsvarande vår öppna kolonn, och på plutoner eller divisioner om cirka 30 rotars front. Den unga truppen marscherade dervid ganska väl, i förhållande nemligen till de icke allttör högt drifna anspråk, som det vill synas att man här får hafva i detta afseende. Jag har en gång sett 40,000 man defilera på Marsfältet i Paris, och om det än icke kan förnekas att det fanns litet mera ledighet och elasticitet i marschen hos zuaver och vincennesjägare jag der såg, så täflade deremot la premiere legion de march du Rhöne fullkomligt med dem i afseende å marschtakt och rättning, saker som herrar zuaver på Marsfältet icke frågade mycket efter, fastän de då för tillfället defilerade inför fransmännens kejsare och Storbritanniens drottning. Mr Challemel-Lacour och flertalet af hans svit helsade hvarje platon genom att blotta hufvudet, och merändels utbyttes derjemte mellan truppen och myndigheterna, inför hvilka den. defilerade, ett vive la R6publique! Emellanåt instämde i detta rop ätven de kringstående åskådarne och det höjdes då och då med något större liflighet, t. ex. då les eclaireurs passerade och och då legionens kanoner rullade förbi. Det är med en egendomlig betoning som fransmännen ropa sitt vive la Republique! De hålla länge på den sista stafvelsen och det är isynnerhet detta långt utdragna blique som man tvdlivast nrskilier och hvari inläggag anorg;