Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

och dörren till hans arbetsrum stod öppei och hon såg byrå, skrifbord, stolar, ja til och -med golfvet beströdt med papper, plan ritningar och kartor, att hon stannade all deles förvånad öfver allt arbete som rummet tillstånd bevitnade. Men ehuru mr Mereditl stod midt uti denna skenbara , oreda, lik el general på slagfältet, och ehuru han såg rät framför sig åt den punkt der Silvia stod, så gaf han icke det ringaste tecken till att hor var igenkänd eller att han visste af henne: närvaro. Nå, vi ha ej sett hvarandra på tre dagar, tänkte Silvia litet harmsen, då hon gick vidare; det är då inte att undra på, om mi Meredith, hvars minne tycks vara svagt, har glömt mig. Men detta bevis på distraktion var likväl ett intet emot, det han gaf henne samma eftermiddag. Dagen hade varit mulen men mild, en vinterdag med löfte om snar vår; ett löfte som äfven kande förnimmas i de svällande koopparne på träden. Silvia kände sig trött och ikväl mer än vanligt orolig. Med Pataud vid sidan hade hon vandrat omkring i trädgård och pa Hon hade varit vid kolonnaden, hon hade betraktat Flora, lutande sig öfver vattenspegeln med blommor i händerna; hon hade sett ett bantåg passera. Trotsande fukt och våta löf på marken, hade hon till och med trängt fram i vildmarken som skilde madame de Y Epines egendom från lady Johns, stannat vid dörren i trädgårdsmuren, som nu var öfverväxt med mossa, och gjort sinabesraktelser öfver den period af sitt förfiutna if med hvilken miss Georgie Lovell med sina små egenheter, och mr Gerald Lovell med sin indolenta beundran, voro förenade. Nåsot för minnet angenämt hade troligtvis mött Silvia ibom denna sällskapskrets, ty då hon