Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

med någon annan. Han välkomnade henne med höga hopp och ett dånande skall, och följde henne troget som skuggan, då hon så med af. Pataud blef den enda följeslagaren vid bennes dagliga promenader, ty madame de FEpine hade med anledning af den kalla loften af läkaren blifvit förbjuden att lemna huset. Silvia gjorde ej långa, om äfven talrika promenader. Hon gick ut så snart lusten derför fattade henne, och detta var ganska ofta, ty en orolig ande tycktes hafva gripit henne under denna tid. Ett ljuft dolce jar nilente, sådant man njuter i södern, är ej tänkbart i kallare klimat. Der manar den skarpa luften till. verksamhet, och kan man ej erhålla sådan, uppstår en tomhet som ingen djupblå himmel, ingen varm sal, ingen naturens glada skönhet fionas att tylla. Silvia hade intet egentligt att sysselsätta sig med vid Saint Remy och lifvet syntes henne derför tomt och ändamålslöst. Detta kände hon så mycket klarare, som alla omkring -henne arbetade. Kaptenen läste sin Platark och studerade forntidens krigskonst; madame de YEpine forskade djupt i mineralogien och mr Meredith var så träget upptagen af arbete, att fyra eller fem dagar kunde gå förbi, utan att de träffades. Då han ej var borta, arbetade han inne i sitt rum, och detta så flitigt att till och med hans måltider buros dit för att spara tid. Detta stränga arbete gjorde honom mera tankspridd än någonsin. Ibland föreföll det Silvia att han icke ens tycktes se henne och ehuru hon icke intresserade sig för mr Meredith eller brydde sig om att väcka hans intresse, så kände hon sig ovilkorligt retad. Af denna sin tankspriddhet gaf henne mr Meredith många bevis. Så hände det, till exempel, en morgon, då hon kom ned,