Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

tyckes omsorgsfullt ha utgallrat alla fakta, som ännu ej äro allmänt kända. Huruvida de papper, som hittats i Rouhers slott Cercay, snart skola få se dagsljuset, är tvifvel underkastadt. De röra många af den inre och yttre politikens vigtigaste frågor och sägas särskilt kasta nytt ljus öfver förhållandet mellan Frankrike och Spanien. Det är obegripligt, huru så vigtiga papper kunnat handlöst qvarlemnas till ett byte åt fienden. Engelska pressen uppträder fortfarande med mycken bestämdhet mot Ryssland med anledning af den Gortschakovska noten. Stämmor, som varna för att af denna anledning draga öfver Europa fasorna af ett nytt krig, deribland Stuart Mills, låta visserligen äfven höra sig, men opinionen synes ej vara benägen att lyssna dertill. . Times yttrar i en artikel förliden lördag: Framtiden vi ha för 08s må vara fred, men det skulle vara brottsligt att söka dölja för oss sjelfva det faktum, att fredsutsigten kan i hvilkst ögonblick som helst försvinna. Vi måste göra oss förtrogna med möjligheten att innan 1870 går till ända alla de stora europeiska makterna kunna stå i vapen. Kriget mellan Frankrike och Tyskland skall svårligen då slutat, och ett annat krig, hvars utgång ingen kan förutse, kan då ha börjat. En sådan utsigt måste bringa äfven de tanklösaste till eftertanke. Vi måste ha ett godt samvete för att kunna se den i ansigtet utan att blinka. Vi tro dock att vi kunna ega denna tröst. Hatande och afskyende nödvändigheten att tillgripa den råa styrkan, väl kännande de olyckor kriget för med sig och hvaribland blodsutgjutelsen, om också ej den minsta, dock säkerligen ej heller är den största, kunna vi ej undgå att underkasta oss denna nödvändighet, om hon blir oss påtvungen. Vi söka granska alla sidor af frågan med en önskan om fredens bevarande, men måste till sluts komma till den öfvertygelsen att det ej beror af oss; det steg som skall medgifva dess bevarande mäste komma från ett annat håll. Trots den barska och bestämda ton man från båda sidorna anslagit, synes man dock hvarken i London eller St Petersburg vara benägen att skrida till ytterligheter, om någon hederlig reträttväg kan utfionas. En sådan har, att döma af ett telegram i dag, Berlinkabinettet sökt utfiona. Preussen, säger Provinzial Correspondenz, är genom sin ställning till båda sidorna i tilltälle att på ett försonligt sätt göra sitt inflytande gällande och skall, så hoppas man, lyckas fredligt utjemna frågan. Ått grefve, Bismarck verkligen skall göra sitt bästa för att åstadkomma denna utgång, derom kan man så mycket mer vara förvissad, som ingenting i nuvarande ögonblick kunde vara honom olägligare än en förveckling som gåfve kriget en oberäknelig utsträckning. Fuarst Gortschakovs famösa cirkulär åtföljdes till London af en särskilt not till ryska sändebudet derstädes baron Brunnow, afsedd att närmare förklara cirkulärets innehåll. Den är af följande lydelse: Tsarskoe Selo den 20 Okt. 1870. Hr baron! då ni gör Hennes Britiska Majestäts förste statssekreterare det meddelande H. M:ts kejsaren anbefallt ers excellens, torde pi hatva den godheten att omsorgsfullt förklara dess mening och syfte. Då det i början af år 1866 blef frågan om konferenser mellan de tre makterna för att förekomma det då i Tyskland öfverhängande kriget genom sammankallandet af en kongress, hade ni, som med gretve Russell diskuterade grunderna för sådana konferenser, tillfälle att för honom angifva de ersättningar och garantier som vissa eventualiteter, egnade att modifiera status quo i Orienten, kunde göra nödvändiga för Ryssland. Lord Russell erkände detta med en fullkomlig billighet. Han bestred icke, att hvarje förändring i 1856 års fördrags text eller anda måste leda till en revision af denna akt. Ehuru dessa eventoaliteter icke inträffat, torde lord Granville icke bestrida, att denna. traktat redan undergått allvarsamma modifikationer i en af sina väsentligaste delar. Hvad som i dessa modifikationer måste frappera Ryssland är icke den konstgjorda fiendtliga hållning mot dennastatde tyckas lägga i dagen icke heller de följder som skapandet af en liten på visst sätt oberoende makt på dess gräns kan hafva för ett stort land; det är framförallt den lätthet, med hvilken, knappast tio år efter dess afslutande, en högtidlig transaktion, iklädd europeisk garanti, kunnat brytas till sin bokstaf såväl som till sin anda, och detta under de makters ögon, hvilka skulle vara dess väktare. Hvilken betydelse kan väl Ryssland med sådana precedensfall för ögonen fästa vid verksamheten af denna transaktion och vid den garanti det trott sig finna i principen af Svarta hafvets neutralisation? Den i Orienten genom 1856 års fördrag grundlagda jemnvigten är sålunda bruten till skada för Ryssland. Det beslut som blifvit fattadt af vår höge herre har icke något annat syfte än att återställa den. Hennes Britiska Majestäts regering skulle aldrig samtycka till att låta dessa kusters säkerhet bero af en trinsaktion som icke längre respekteras. Hon, är alltför rättvis för att icke tillerkänna oss samma rättigheter och pligter. Men hvad vi framförallt vilja betona, är att detta beslut icke innebär någon förändring i den politik H. M:t kejsaren följer i Orienten. Ni har redan flere gånger varit i tillfälle att hos London-kabinettet förklara eder angående de allmänna vyer som de båda regeringarne hafva i denna vigtiga fråga. Ni har kunnat konstatera den öfverersstämmelse i principer och intressen,