Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

ADERTONDE KAPITLET. Ehuru djupa, voro Patauds sår icke lifsfarliga och tack vare mr Merediths omsopger — hans elixir ej att förglömma — blef hunden snart återstäld. Pataud hade emellertid blifvit en hjelte och kaptenen samt äfven hans dotter togo en så liflig del i hans välfärd, att de vanligen ville vara med, då hans blessyrer blefvo skötta. Om jag blott fick träffa mr Meredith ensam, tänkte Silvia, som äfven alltid ville vara närvarande, skulle jag tacka honom för lejonhuden. Men hon fick aldrig se honom då han var allena, och som hon ej gerna ville vidröra detta ämne i sina vänners närvaro, fördröjdes tacksägelserna tills olyckligtvis mr Meredith hade förverkat den bevågenhet af henne, som Baptistes dödande hade förvärfvat honom. Då Pataud blifvit så pass återstäld att han kunde gå ute, gaf Pierre vika för Silvias böner och lät honom stanna der han var, Jag vet att ni skall förderfva hunden med klemande, mademoiselle,, sade Pierre; Pataud skall duga till rakt ingenting, då hanp kommer ur edra händer; men han har gjort sig förtjent af goda dagar, den gamla pojken, och vill ni göra hans sista år lyckiga, så, hvarför skulle jag hindra det? Silvias sätt att bortklema Pataud gick ej derhän, att hon förmådde göra honom till en älskvärd hund. Hans onda sinne återkom med ökade krafter, och jppade sig i ett så väldigt morrande emot kaptenen och madame de -YEpine, att det förbjöds honom komma in i siottet, Emot mr Meredith vahan vänlig och ödmjuk, och till Silvia fattade han den starka tillgifvenhet, som är egen för hundslägtet och ej kan jemföras