Aftonbladet – 23 november 1870, sida 3

gen annan mor, kunde icke fatta att mar kunde hysa något slags ömhet för andra va relser än sina egna barn, och hon börjad nu yttra sid mening med. en viss skärpa rösten. Hon hade då aldrig maken sett. Inte va det så underligt om den der solbränd: skogvaktaren, som var van att umgås mec vargar och krypskyttar, gjorde så mycke väsen af en gammal arg hund; men att s huroa de buro dit Pataud: den föregående dagen, var något som hon aldrig kunde få w sina tankar. De buro honom, säger ni? inföll Silvia lifligt. Ja, miss, de buro honom båda, just som han varit en kristen menniska. Hade Pataud varit ett barn, skulle mr Meredith ej tagit mera vård om honom, tillade mrs Jones, eller Pierre gått på värre än han gjorde. Han stampade och skrek och svor! Ja, aldrig hade han kunnat larma värre, om det varit ett barn, upprepade hon, ännu harmsen öfver dylika ömhetsbevis för Pataud. Tror ni då att Pataud skulle plågats svårare om han varit ett barn? frågade Silvia lagnt. Mrs Jones stirrade på henne. Hon ville visst icke vara ovänlig mot de osjäliga djaren, sade hon, men miss Silvia visste ändå att de ej voro kristna. Nej, svarade Silva och såg medlidsamt på Patauds skrynkliga, b una panna, som bar vitne om att han plågades, deras stackars kroppar äro inte kristna, som ni också säger, mrs Jones, men jag tror ändå att de känna ett vildt djurs huggtänder lika skarpt som vi kristna menniskor. Var god och gif mig litet vatten; jag är säker på att han är törstig. Mrs Jones, som verkligen hade varit vän