Aftonbladet – 23 november 1870, sida 2

HIVURHVILA fen 23 NOV. Det är oss omöjligt att någorlunda fullständigt redogöra för alla de drag, som äro karakteriserande för, tyskarnes krigföringssätt i Frankrike. Afven om vi i det hän;eendet skulle inskränka oss till det som tramkommer i tyska korrespondenser, skulle det oli en alltför vidrig och enformig tafla af köflade och brända köpingar och byar, obarm1ertliga utpressningar, som icke lemna qvar ns hvad befolkningen för sin yttersta nödorft behöfver, blodiga exekutioner mot tillfängatagna frivilliga skarpskyttar o.s.v. Nog af, der fortgår på samma sätt som hittills. Ett nytt drag till karakteriserande af denna invasion torde dock särskildt böra påpekas, emedan det är originelt och bär prägeln af äkta bismarckisk genialitet. Man har nemligen hittat på en metod att kunna göra penningutpressningarne resultatrikare: när det var omöjligt för en fransk stad att kunna inom föreskrifven tid åvägabringa den penningsumma, som blef pålagd densamma som kontribution, så nöjde man sig förut med att skjuta mairen på stället, såsom det skett i S:t Cloud och på flera ställen; nu har man, hittat på det rådet, att hjelpa staden att få låna penninogsumman; genom preussiska regeringens bemedling får kommunen upptaga ett lån t. ex. hos någon bankirfirma i Frankfurt och sedermera annamma preussarne penningarne. Denna metod har föranledt en tförklaringfrån franska regeringens sida, att den icke kommer att erkänna de lån som franska städer upptaga i Tyskland. Man hör en och annan, som vill förgylla upp den bismarckska eldoch jernpolitiken, förklara, att allt detta icke är någonting oerhördt; det hör nu en gång till krigets fasor ; så går det till i krig och krigets rätt står i det hela på samma ståndpunkt der den stod för ärhundraden sedan. å Detta låter något, men det har det lilla felet att icke vara sannt. Så mycket har dock kulturutvecklingen verkat, att det icke är öfverensstämmande med det allmänna krigföringssättet i våra dagar att straffa en hel stad, köping eller by med skoningslös ödeläggelse för hvad en eller ett par af dess invånare kunna ha förbrutit genom att lossa några skott mot. fosterlandets fiender, eller att dels hänga, dels arkebusera, dels slåibojor och kasta i hårdt fängelse tillfångatagnmedlemmar af friskaror, derföre. att 7, icke höra till den reguliära armå7, 7 Vi ha redan förot at om den landstormsinstitution, SOM, preussen kallade till lifvet, då det jelf var i betryck, och hvilken det förmodligen vill ha betraktad såsom fullkomligt. legitim. Men det finnes en annan jemförelsepunkt, hemtad från en nyare tid. När Preussen och åtskilliga andra tyska stater år 1848 öfverföllo Danmark med krig, utan ringaste verklig anledning och endast för att bispringa det af augustenburgarne tillställda upproret i hertigdömena, så inbröto i Danmark, utom reguliära tyska trupper, åtskilliga friskaror, bestående af sammanlupna ——— från alla tyska stater; de hade en rokig och fantastisk utstyrsel ad libitum, sågo till en del stråtröfvareaktiga ut, hade mycket ringa disciplin och befäl af mycket tvetydig beskaffenhet; de huserade temligen vildt och hotade t. ex. vid ett tillfälle att förstöra den öppna staden Aabenraa, om någon dansk afdelning der vågade angripa dem. Ledniogen af dessa friskarör innehades af en major von der Tann, som befann sig der på permission af baierska regeringen, hvars trupper icke deltogo i kriget. DeFreischärler,, som af danskarne tillfångatogos, behandlades såsom öfriga krigsfångar, oaktadt danska regeriogen väl kunnat ha något sKäl att betrakta dem såsom lösa corXottieri, som på j ) j egen hand brutit in i isndet. Men hvilket förfärligt. skri ver barbari skulle man icke då höjt utöfver hela Tyskland, om Danmark Tagat kröka ett hår på någon af dessa friskåremäns hufvud. Nu är samme von der ) Tann general och befälhafvare för den baierska armekår, som utmärker Big för större brutalitet än någon annan del-2f invasionshären; nu låter han med stor kallblodighet arkebusera franska friskaremän för det brottet, alt de gripit till vapen till försvar för fosterlandets jord.