Aftonbladet – 22 november 1870, sida 3

Thiers beskiekning till Versailles. Den utförliga berättelsen om denna beskickning, afgifven af den gamle underhandlaren sjelf i en not till makternas sändebud i Tours, föreligger nu i sin helhet. Viåtergifva här pedan början af det intressanta, men temligen låoga dokumentet: Hr ambassadör! Jag tror mig vara skyldig de fyra stormakter, som ha framställt eller understödt förslaget om en vapenhvila emellan Frankrike och Preussen en kort, men trogen räkenskap för den ällvarliga och ömtåliga underhandling, hvilken jag åtagit mig att utföra. Försedd med de lejdebref, som h. m. kejsaren af Ryssland och det engelska kabinettet välvilligt för min räkning utverkat hos h. m. konungen af Preussen, lemnade jag Tours den 28 Oktober och begaf mig, sedan jag passerat den linie, som åtskilde de bäds arm6erna, till Orleans. Utan att förlora någon tid tog jag vägen till Versailles, åtföljd af en baiersk officer, som hr generalen, baron von der Tanp hade haft den godheten att låta åtfölja mig, för att undanrödja de svårigheter, som kunde möta mig på min väg. Under denna svåra resa kunde jag med mina egna ögon öfvertyga mig, och detta tyvärr i en fransk provins, om alla de fasor, kriget medför. Af brist på hästar tvungen attstanna tre eller fyra timmar af natten i Arpajon, anlände jag till Versailles först söndagsmorgonen den 30 Oktober. Der dröjde jag endast några ögonblick, emedan det var på förhand öfverenskommet med grefve Bismarck; att mina sammanträden med ho nom först skulle börja, sedan jag i Paris kompletterat de af delegationen i Tours erbållna, naturligsvis ofullständiga fullmakterna. Åtföljd af parlamentärofficerare, som skulle underlätta passerandet af förposterna, färdades jag öfver Seimer under den nu afskurna bron vid Sevres och begaf mig till utrikesministeren för att påskynda och underlätta mina afhandlipgar med regeringens med: lemmar. Natten tilländagick under öfverläggningar, och efter ett enhälligt fattadt beslut erhöll ag de nödvändiga fullmakterna för att underandla om och afsluta den vapenhvila, som de neutrala makterna först påtänkt och tagit initiativet till. Alltid ifrig att icke förspilla en tid, af hvilken hvarje minvut betecknades af utgjutet mennisko blod, passerade jag måndagen den 31 Oktober åter förposterna, och den följande dagen, den 1 Nov., vid middagstiden, hade jag en sammankomst med nordtyska förbundets kansler: Ändamålet med min beskickning var fullständigt bekant för hr grefve von Bismarck, då han, liksom Frankrike, hade erhållit de neutrala mak: ternas förslag. Efter några reservationer mot de neutrala makternas inblandning i denna underhandling, hvilka reservationer jag måste afhöra utan att gilla dem, blef föremålet för vårt uppdrag noggrannt angifvet och faststäldt mellan gretve von Bismarck och mig. Det gällde att afsluta et väpenhvila, som skulle afbryta blodsutgjutelsen mellan två af jordens mest civiliserade pationer och tillåta Frankrike att genom fria val