Aftonbladet – 22 november 1870, sida 3

på denna förklarings uppriktughet, då förbundskansleren, utan att fästa afseende vid hvad som tilldrog sig i Kassel, skyndade sig att underhandla med franska republikens utomordentliga sändebud. Sedan dessa föregående anmärkningar blifvit afhandlade, företogo vi en första summarisk granskning af de frågor, som de neutrala makternas förslag framkallade: 1) Grundval för en vapenhvila, som hade till hufvudändamål att göra slut på blodsutgjutelsen och att gifva Frankrike tillfälle att tilsätta en regering, som hvilade på nationens uttryckta önskan. 2) Denna vapenhvilas längd, motiverad genom den tidsutdrägt, som tillsättandet af en nationalI församling kräfver. 3) Valens frihet, fullkomligt betryggad i de af Ityska trupper för närvarande besatta provinserna. 4) De krigförande armåernas hållning under afI brottet i fiendtligheterna. 5) Slutligen de belägrade platsernas och särIskildt Paris förnyade provianterande under vapenhvilan. Mot dessa fem frågor och särskildt mot den om sjelfva grundvalen för vapenhvilan tycktes hr von Bismarck mig icke ha några oöfvervinneliga invändningar, och jag hade efter denna första konferens, som icke räckte mindre än fyra timmar, anledning att tro, att vi skulle kunna komma öfverens om alla punkter och afsluta en konvention, hvilken skulle bli första akten af en fredlig biläggning, som ifrigt efterlängtas i både gamla och nya verlden. Flere sammanträden följde på hvarandra, oftast två om dagen, ty jag var otålig att uppnå ett resultat, hvilket skulle göra slut på kanondundret, som vi beständigt hörde, och som för hvarje skott hos mig framkallade farhågor för nya förhärjningar och nya menniskooffer. Följande voro invändningarne mot och lösningarne af de särskilda bär ofvan uppräknade punkterna under dessa konferenser. Hvad grundvalen för och ändamålet med vapenhvilan beträffar, så försäkrade hr von Bismarck mig, att han lika mycket som de neutrala makterna önskade ett slut på fiendtligheterna eller åtminstone ett afbrott i dem, och att han önskade upprättandet i Frankrike af en myndighet, med hvilken han kunde afsluta öfverenskommelser, som på samma gång voro giltiga och varaktiga. Det rådde således fullkomlig enighet i denna hufvudpunkt, och hvarje diskussion blef öfverflödig. Hvad vapenhvilans varaktighet beträffar, så begärde jag af det nordtyska förbundets kansler 25 å 30 dagar, och minst 25. Det behöfdes, sade jag honom, tolf dagar, för att valmännen skulle kunna rådgöra och stadga sitt val, en dag för att rösta, fyra eller fem dågar för att de valde kandidaterna skulle ha tid att under vägarnes nuvarande tillstånd samlas på bestämd ort, samt 8 till 10 dagar slutligen för en summarisk granskning af fullmakterna och konstituerandet af den blifvande nationalförsamlingen. Grefve Bismarck gjorde inga inkast mot dessa beräkningar, utan inskränkte sig till att säga till mig, att ju kortare tid det vore, desto mindre stora skulle de svårigheter bli, som afslutandet af den föreslagna vapenhvilan kunde möta. Men han tycktes vara ense med mig om en tid af 25 dagar. Nu kom den vigtiga frågan om valen. Hr von Bismarck försäkrade mig, att de af den preussiska arm6n ockuperade landskapen skulle bli lika fria, som de någonsin kunnat vara i Frankrike. Jag tackade honom för denna försäkran, med hvilken jag skulle ha åtnöjt mig, om icke grefve Bismarck, som till en början icke fordrade något undantag i afseende på denna valfrihet, ändock hade gjort några förbehåll i afseende på vissa delar af det franska området, belägna vid gränsen och tyska, sade ban, till ursprung och språk. Jag svarade ögonblickligen, att om man, såsom det allmänt önskades, ville snart afsluta vapenhvilan, finge den icke göra något intrång i någon af de frågor, som kunde uppstå vid ett definitivt fredsfördrag; att jag för min del för närvarande vägrade att inlåta mig på någon af dem, och att jag härvid hörsammade mina instruktioner och mina personliga tänkesätt. Grefve von Bismarck svarade mig, att äfven han fann, att man icke borde vidröra någon af dessa frågor, och han förållog mig att icke i protokollet om vapenhvilan införa någonting derom, pp det att man ej måtte binda sig i detta afseende; att om han också icke tilläte någon valagitation i ifrågavarande provinser, skulle han dock icke förvägra, att de i den blifvande nationalförsamlingen representerades af notabler, hvilkas Wnämning vi skulle besluta om, utan att han blandade sig deri, och hvilka skulle åtnjuta full frihet att uttala sin mening liksom Frankrikes alla öfriga representanter. Då såiedes denna fråga, den vigtigaste af alla, var på väg att lösas, sysselsatte vi oss med armåernas förfarande under afbrottet i fiendtligheterna. Hr von Bismarck måste hänskjuta denna fråga till de preussiska generaler, som voro samlade hos konungen, hvilken förde ordet; sedan allt blifvit öfvervägdt, föreföll oss följande billigt å örese sidor och mest öfverensstämmande med de pläg. seder, som äro antagna i alla dylika fall: De krigförande armåerna skola förständigas att stanna, just der de befinna sig den dag, då vapenhvilan undertecknas; en linie, som sammanbinder alla de punkter, der de stanna, skall utgöra demarkationslinien, hvilken de icke få öfverskrida, men innanför hvilken de kunna röra sig, likväl utan att tillåta sig någon fiendtlighet. . Vi voro så till sägandes öfverens om de gärskilda punkterna i denna svåra underhandling, då den sista frågan kom i ordningen, den om de belägrade platsernas och isynnerhet Paris proviantering. Grefve von Bismarck hade i denna punkt icke framställt något väsendtligt inkast och tycktes endast bestrida nödvändigheten af de begärda qvantiteterna, samt framhålla svårigheten att samla och införa dem i Paris (en sak, som för öfrigt endast angick oss sjelfva); och hvad sjelfva qvantiteterna beträffade, hade jag formligen förklarat för honom, att de skulle bli föremål för vänskaplig diskussion samt till och med för betydliga eftergifter å vår sida. Äfven detta ville nordtyska förbundets kansler: hänskjuta till militärmyndigheterna, hvilka flere frågor redan blifvit underställda, och vi öfverenskommo att till följande dagen, torsdagen den 3 November, uppskjuta denna frågas definitiva afgörande. . . Torsdagen den 3 frågade mig grefve von Bismarck, som jag fann bekymrad och mycket tankfull, om jag haft några underrättelser från Paris, hvarpå jag svarade, att jag icke haft några sedan måndags aftonen, den dag då jag afreste. Medhr von Bismarck var förhållandet enahanda. Han lät mig då läsa några rapporter från förposterna, hvilka talade om en revolution i Paris och om proklamerandet af en ny regering. Paris, der fordom de obetydligaste nyheter med elektricitetens snabbhet på några minuter spredo sig kring hela verlden, hade kunnat vara skådeplats för enrevoiution, utan att man tre dagar derefter visste något derom invid dess portar? Djupt bedröfvad öfver detta historiska fenomen, försäkrade jag grefve von Bismarck, att om oordningarne ett ögonblick förmått triumfera i Paris, skulle dock den starka kärleken till ordningen hos den parisiska befolkningen, hvilken är lika stor som hennes patriotism, snart återställa det störda lugnet. Emellertid hade jag icke mera någon fullmakt, ifall den utspridda nyheten var sann. Jag måste således uppskjuta denna underhandling, tilldess nya underrättelser ingått. Sedan jag af hr von Bismarck erhållit utväg att meddela mig med Paris, kunde jag redan denna samma torsdag inbemta hvad som tilldragit sig på måndagen och förvissa mig, att jag ej bedragit mig, då jag försäkrade, att oordningens triumf endast kunde räcka några timmar. (Forts.) Rättegångsoch Polissakor. Mordförsöket mot gravören Lundqvist. SkrädTanlarhataran Mal TAhan MNilocoan Krantz