Aftonbladet – 21 november 1870, sida 2

Pataud lydde ovilligt och de redo vidare, men de: hade-icke hunnit tillryggalägga hundrafemtio fot förrän Pierre utbrast; Se er tillbaka, monsieur Chärles.n Och då mr Meredith, som han blifvit om bedd, såg sig om, varseblef han i skymningen någonting mörkt komma uppför den snöhöljda alln. Ja, hans skarpa ögon upptäckte två andra, mörka föremål längre bort. Han började skrattå. Pierres, sade han, vargarna jaga oss! Här äro inte mindre än tre:s Ja, der äro de bofvarna! Och min bössa är hemma qvar, och så ha vi hästarna. Tag väl vara på er häst, mr Charles, det vore inte rådligt för någon af dem att snafva och få de hungriga bestarna öfver sig: Finaud är rent af galen. Häråt, Pataud! häråt, din tok! s Hans befallning kom för sent. Vargarna närmade sig alltmera och med ett kraftigt språng, var Pataud på strupen på den främsta. e båda andra vargarna rusade genast till och nästa ögonblick genljöd den tysta skogen af de stridandes ursinniga morrande, hvarmed blandade sig hästarnesgnäggande, der de, vilda af förskräckelse, kastade sig våldsamt af och an. Revolvern!v ropade Pierre och hans röst ljöd öfver stridens tumult. Men innan ens ordet var uttaladt, hade mr Meredith gifvit eld. Med ett utdraget, hemskt tjut, flydde vargarna uppför allen. — alla, utom en som låg qvar i snön; färgande den purpurröd med sitt blod, medan deremot Pataud sargad och illa biten, kröp fram till sin räddare. Är Pataud dödad? frågade Pierre och förmådde den ännu skälfvande Finaud att komma fram till platsen för bataljen. Medan han talade, kastade han ifriga blickar