Aftonbladet – 18 november 1870, sida 3

Att hålla skall, är att jaga upp vargeu ar sitt ide, inte mer och inte mindre. Man samlar de bästa hundar som kunpa erbållas och de säkraste skyttar. Hundarne släppas för att drifva upp vargen och jägarne posteras, till häst eller till fots, der man väntar att han skall gå fram. Öch då man tavit alla försigtighetsmått, då man gjort sig allt detta besvär, så må man ävdå inte inilla sig att lyckas skjuta en sådan gammal, försigtig gece:al som Baptiste. Engelska hundar äro snabba och starka, men en gammal varg är dem öfvermäktig. Ha, ha! en vargjagt är ett präktigt nöje. Hundar och jägarhorn och jägarnes rop i skogen en klar och frisk vinterdag är skönt, skall jag säga er, min unga dam.o Och de franska vargarne ä;o allsinte lika med de italienska, mumlade Pierre halfhögt. Silvias ögon blixtrade. Italienska vargar äro två gånger så vilda och starka som alla andra, sade bon. Med högre rodnad och sedan bon, evligt sin öfvertygelse, genom ett så klart bevis afgjort frågan, återvände Silvia till sin plats i fönstersmygen, medan Pierre och kaptenen öfverlade om ett vargskall, egentligen atsedt för att göra sig qvitt Baptiste, ehuru, som de på förhand befarade, utan ett godt resultat. Då skogvaktaren lemnade rummet, steg mr Meredith upp:och följde honom ned till förstuporten, SEXTONDE KAPITLET. Vi få snö före jagten, yttrade Pierre och såg uppåt den molnbetäckta bimlen. Mr Meredith lade handen på hans axel. Pierre, sade han, jag har för närvarande just ingentpg att göra. Det skulle roa mig att tillsammans med er se efter hvad Baptiste tar sig för. Innan skallet, naturligtvis. Topp! sade vargjägaren, och då skola ni fråga den vackra, unga damen om det ficns sådana vargar som Baptiste i hennes fädernesland. Han blinkade småslugt; mr Meredith rodnade lätt, men blott för ett ögonblick.