Aftonbladet – 18 november 1870, sida 3

Vi inträda i Thorvaldsens museum genom den mera ändamålsenliga än smakfulla sidoingårgen, icke som klandersjuke kritici, ty här är ingenting att kritisera men oändligt mycket att beundra. Det första, som möter vär blick, är det liggande lejonet. Utan att hafva sett ett sådant utarbetade Thurvaldsen med en förvånande paturtrohet vetta monument till minne af schweizarnes hjeltemodigt kamp vid stormningen af Tuilerierna år 1792. Det ligger något gripande och rörande i att se det döende lejonet med det afbratna spjutet i sin sida luta sig öfver kungaskölden med de bourbonska liljorna. I jättestorlek är det uthugget i en lodrät klippägg utanför Luzern, der det hvilar i en isch med Schweitz sköld och krigsvapen vid sin sida. På båda sidor om ingången till försalen skåda vi karyatiderna, som tillika med Alexandertåget ursprungligen bestämda till Napoleons förherrligande — de förstnämnda i Warschau, det sistnämnda i Rom — efter många ödets vexlingar nu pryda Danmarks konungaborg. I försalen finna vi kurfarsten Maximilians väldiga ryttarstaty, hvilkens utarbetande så när hade kostat Thorvaldsen lifvet. Då han från en hög ställning arbetade på att forma bästens hufvud för-lorade han nemligen jemnvigten och föll, mer rep i rättan tid i hästens öra, som väl enast var af lera, men innehöll en jernförening och derföre var stark nog att för ögonblieket bära tyogden af hans kropp som långsamt gled ner utför modellens sida. Vid detta tillfälle var jag nära att dö i mitt kalls, yttrade Thorvaldsen om denna händelse. Han skulle upplefva en ännu allvarsammare lifsfara. Det var jast påskhögtiden i Rom då der skjutes på alla håll och kanter, liksom hos oss på skärtorsdagen. Hans värdionas lilla son bad honom att få låna hans pistoler, hvilket han gerna tillät; dock ville han först förvissa sig om att ingen af dem var laddad med kula. Medan han ville afskjuta den ena genom fönstret, brann ett skott af, och Thorvaldsen neddignade i sitt blod. Den lille fyren hade velat undersöka den andra pistolen som olyckligtvis brann af, och kulan sårade Thorvaldsen i fingrarne på venstra hauvden samt i sidan. Till all lycka voro såren icke farliga och den store konstnären blef snart återställd. Der sitter den gamle påfven Pius VII på S:t Petri stol, iklädd sin mess-skrud. Han upplyfter fingret, hvarpå fiskarringen sitter och utdelar välsignelsen. Bredvid honom stå den himmelska visheten med ugglan vid sina fötter och den gudomliga styrkan, trampande på klubban och insvepande sig i leionbuden samt med blicken värd mot bimmelen, symboler på att hon sätter sin tillit till God :llena. Detta imposanta grafmovument står i S:t Peterskyrkan, och ehuro det väckte utomordentlig beundran, framkallade det dock hos de bigotte romarne allmän förargelse, att det blifvit en kättare som Thorvaldsen förunnadt att föreviga den helige fadren. I försalen står tillika en väldig byst af Horace Vernet till minne af det vackra förbållandet mellan de båda mästarne. Vid en afskedsfest i Rom för Vernet, der Thorvaldsen blifvit satt till höger om honom, var stämningen jublande; men det syntes mera som om festen varit för den sistoämnde än för den förre. Sedan Vernets skål var drucken, ville Thorvaldsen sätta en krans på hans hufvud, men den franske målaren ville icke tilläta det, utan grep kransen och satte den på Thoryaldsens hufvud, sägande: la voila å så lace! Entusiasmen steg ou till sin höjd. Vi hafva icke tid att uppehålla oss vid hvarje konstverk. Låtom oss derför fördjupa oss i rummen till venster, der vi stanna vid den undersköna gruppen Amor och Psyche. Amor slingrar kärligt sin arm om Psyche, som håller i handen en skål med den hbimmelska nektarn, sedan all jordisk sorg och motgång är förbi. Sjelfva elementen hatva icke vågat förgripa sig på dessa två. På landstället Montenero hos baron Schubart, der Thorvaldsen för sin helsas skull uppehöll sig, stod Amor och Psyche i ateliern, under det Thorvaldsen företagit en kort utflykt till Rom, Emellertid utbröt ett starkt åskväder. Åskan slog ned och förstörde allt i kovstnärens atelier. Endast de två älskande stodo o:örde — en händelse som gaf anledning till mången italiensk sonnet. Vi vandra törbi den skäggige Vulcanus, I som stöder sitt ena ben på foten af städet, hvarigenom Thorvaldsen antydt den lemhet han ådrog sig genom att af Jupiter nedelungas från Olympen — och nu stå vi framför Venus, I stum beundran och vördnad betrakta vi detta verldsberömda arbete och förstå fullkomligt hvarför Paris tilldömde I henne skönhetens pris: De tre första exemplaren af denna staty, hvilka alla gingo från England, hade ett sällsamt öde. På det första, som tillhörde hertiginnan af Devonshire, krossades vid upptagningen venstra armen, med hvilken hon griper manteln för att åter hölja sig, och hon prydes derför med ett gyllene -rmband. Den andra, lord Lucan tillhörande IVenos, afsändes från Livorno med ett skepp, t som strandade. Likväl vänder hon äter till bafvets skum, uppstiger som en äkta Atrodite ur böljorna och anländer till sin bestäm melseort. Då slutligen Veaus för tredje gårgen besteg Britanniens stolta kust för att afgå till sin egare, sir Labouchere. störtade kistan genom tågets bristande ned i lastrummet genom en skeppslucka; men som, Thiele uttrycker sig i sitt arbete om Thorvaldsen — Ceres tog Venus i sin famn; lastrummet var fyldt med spanmål, och statyn tog ingen skada. Vi stå med ens framför Jason, kanske I näst Alexanderståget det utmärktaste af alla Er rr eve. j