Aftonbladet – 18 november 1870, sida 3

Redan Ölympen är väckt: Cararäs slurirgnde skatter Vända sig ren i sin graf, fira uppståndelsens est. Jaesn2) kommer med segrarens rof tillbaka från olehis; Glömde han ända fills ati der hos Medea sig dqvar Muserna börja sin dans i Helikong grönskande dälder; Tjusande skara, ej förr lärde du dansa katiskis? Trött ur stridernas larm vigrguden. vänder tillaka; Har Diomedes han mött? faller hans Iflion ren? Ilion tedan han glömt: med Eros vapen.i hafider Ser han but dufvornas par bygger i bjelmen sitt bo. Aphrodite pA nytt de smekatide böljorna vagga Sakta till födelsens strand: Snäckan Har öppnat sitt skal: Fullväxt träder hon fram med perlor i gyllene lockar, Skådar med segrande blick verlden i bojor alltren, Gudars och menniskors barn hon tipher kärlekens röjder, Doppar i helande saft vingade herrskarens pik Eros börjar på nytt en kedja af älskliga öden, Stinger och stinges och ler, gråtor och yrar som fr. feisko sångarens dikt nu öfversättes i marmor, Kärlekens ljufva idyll läses i eviga drag. Gracernas tretal, gjutet ibop till älskande enhet, Höjer ur renande bad formernas nakna behag. Oskuld kastar sitt dok kring blomstrande lemmarnas fägring, Kärleken, vitne dervid, lärer sig tala i sång, Dundrarens älskling matar hans öm i Olympiska salar. Argusdödarn i smyg blottar sitt hämnande svärd. Hebe fyller med Gudarnes dryck åsen fradgande bägart. Psyche, döfvad af qval. vaknar vid Kärlekens röst. Bruten förtrollningen är, den tusenåriga, tunga: Gudagestalter på nytt vandra bland menniskors jarn. Nympherna dansa, Eroterna le och de saliga Gudar Dricka i sorglös ro Hebes föryngrande dryck... Dock! hvem skådar jag främst i den sköna, de heliga skaran? Bland den Olympiska här icke ja känner hans rag. Annorlunda han är, dock synes han likna dem alla, Starkare, högre ändock, underligt skön i sin raft. Menniska mer på en gång och mera Gud än de anära, Medlande kalla han tycks menskor och Gudar till frid. Marmomn är stolt att bära så lätt den väldiga anden, Aldrig med segrande kraft bar den. en börda så ljuf. Nu jag känner hans drag — ett under, som verlden ej skådat, Konsten förgäfves försökt, menskorna möjligt ej trott. Ja, förvisst, det är han! — Med frid på sin kungliga panna, Friden i signande hand, bjuder han verlden sin rid: , Himlens försonande flägt i de böljande lockarna spelar, Döden besegrad han bär, tecknad i blod, på sitt bröst. Midt i sin bjeltekrets, på en gång konung och roder, Färdig han står att enhvar sluta till blödande arm — — Sångmön saktar sin flygt; hon stannar här vid triumfen: Konstens och lefnadens mål Mästaren bunnit i den. : Verlden sade förut: Se konsten har hunnit det . Gamla; Stoltare säger den nu: Äfven det Nya den hann. Döparen köpsten bar döpt i den nya födelsens vatten, Kristus, uppstånden igen, kristnar en pyfödd :ymp: . Mästaren slutat sitt värf: ban slumrar i ro på sin mejsel, Skönhetens genier tyst sörjande stå vid hans fal. Redan på allvar han gått att bo i den Eviga Stadenx, Slagna af häpnåd och sorg vännerna vinka å strand. Lösta i himmelska toner till slut ås vaggande vågor Gungat hans mäktiga själ bort till den främ: mande kust. Handrade söner förvisst ock hundrade blomstrande döttrar, Sköna som Gudarnes ätt, lemnar han verlden i arf. Nordiska konungars ättling, han an en fader åt sudar: Slägten; den unga, ej snart slocknar i tiderna ut. QO hur skönt var hang Uf! En hbjeltedigt huggen 1 marmor! Skön var hans död: en musik, slocknad å tröttnande våg. Skandiens bjelte! det arf, det sköna, fu lemnat åt orden, Lefver så länge ännu Lejonet vaktar din graf, Lefver så länge marmorn bar lif och konsten har ande, Menskorna skönhetens makt, snille bedrifter förstå. Lena oss ännu ett arf! O gif oss en flägt af din ande! Lär oss att lefva och dö, lefva i döden som du: B. E. Malmström.