Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

sårethörat bort åt andra trakter. Man kla-1 ade dock öfver brist på vapen. Kejsarenlr ar öfverlemnat alltiog åt preussarne; vi ärolc ålda, min beörrel Det var det vanliga om-x vädet. Icke mycket förtroende tycktes man! eller sätta till de nuvarande myndigheter-! as förmåga, kuappast till deras lojalitet. Man sade mig ett bref från S:t Etienne, deriti let bittert klagades öfver, att man vid dör-:t räarande faktorier tillverkat en ofantlig mängd. sevär, som voro till krigsbruk alldeles odog-!1 iga, uoder det man försummade att vidtagal4 utgärder för förfärdigandet af tidsenliga va-1 pen. Det uppgafs att man vid verkstäderna vägrade att anställa dugliga arbetare som li: inmälde sig, utan arbetade endast med lär ingar, samt att följden häräf Var, attpå enl. Trådad endast feinton gevär blifvit ändrade.) Man sade mig att brefvet var från ep per-. son, som befann sig i sådan ställning att han: borde känna förhållandena. Att det emellertid fipres truppafdelningar, som äro ypperligt väpvade, hade jag tillfälle. att iakttaga redan följande dag då jag med det från Marseille kommande tåget medföljde hit till Lyoo. En stor del af passagerarne utgjordes af en trupp Francs-tireurs, väpnad med splitter nya Remingtonsgevär af amerikansk tillverkning, för hvilka de hyste ett mycket stort förtroende. Dessa Francstireurs kommo från Perpignan, en stad i närheten. af Medelhafskusten och Pyrengerna. Deras mörka hy, kolsvarta hår och ögonbryn samt mörkbruna, nästan svarta ögon vitnade att de kommo från solens länder, De voro allesammans ståtliga karlar med utmärkt bållning och en mycket beslutsam uppsyn. De voro förträffligt ekiperade och rustade i alla afseenden för det slags tjenstgöring, åt hvilken franes-tireurerna härstädes företrädesvis egna sig, nemligen guerillakriget. De buro en brun kavajartad vapenrock med svart krage och svarta uppslag, mörkgrå pantalonger, insnörda ända öfver vaden i damasker af hamptyg. Kring sjelfva midjan hade de lindad en ylleduk, hos de flesta röd till färgen, och öfver den lätta rensaln var spänd en rödrutig yllefilt, som skulle tjena dem till täcke och öfverplagg i bivaakerna. Bakpå renseln var fästad antingen en flaska eller: en fältkittel ar förtennt jernbleck. Patronkök, brödpåse och en med kläde öfverdragen rund fätflaska af amerikansk modell kompletterade utrustningen, som var lika för alla, så befäl sox trupp. Hufvudbönaden var en mjuk, grå filthatt med låg kulle, omgifven af ett bredt svart band dch med ett par små fjädrar, instuckna vid sidan och tästade ned den trefärgade kokarden. Nu på resan buro de en mjuk mössa af blått ylletyg, inrättad att fälla ned öfver öronen och en god del af ansigtet, ett förträffligt plagg för dem, som ofta torde komma att sofva under bar himmel. Alla utan undantag, äfven de bögre officerarne, buro gevär, officerarne dessutom en revolver instucken i ett hölster hängande vid lifremmen. Officerarnes distinktionstecken utgjordes af två i vinkel mot hvarandra lagda, nära tumsbreda guldgaloner på nedre dewen af rockarmen. Den icke minst intressanta personen i denna ståtliga trupp var en charmant dame om tjugo, högst tjugotvå år, hvars hvita armbindel: med det röda korset vitnade att hon medföljde för att biträda vid vården af de sjuka och sårade Hon bar en kostym i sammå4 färger och af samma tyg som manskapet: brun kofta och kjorteln mörkgrå såsom manskäpets underkläder. Den koketta grå filthatten bar framtill geneverkorset. Min sidokamrat i wazgonen, som var kompaniets fanförare, berättade mig, att den unga damen var kaptenens hustru. Hela denna trupp, den unga sjukvårdarinnan inklusive, gjorde på mig ett mycket behagligt intryck: Det låg öfver det hela en fläkt af patriotiskt allvar och redobogenhet till stora ansträngningar och stora offer. som kom hjertat att klappa högt af deltsgande och medkänsla. Fortfar kriget och nalkas. det dessa trakter, förefaller det mig icke otroligt att mina reskamrater från Perpignan skola låta tala om sig. : Här i TH hvirslar det för öfrigt af francstirears i alla möjliga kostymer, likasom af nationalgardister och mobilgardister, med eller utan uniform. Det kan väl sägas, att den allra största delen af den manliga befolkningen bär något tecken, som antyder att man är på ett eller annat sätt inrangerad bland stadens eller landets försvarare. Sjelf hade jag nöjet blifva vid bangården mottagen af en -nationalgardesofficer af majors rang, hvilken blitvis af roin Vän i pro-: vinsen underrättad om min ankomst och nu infann sig för att introducera mig i sin familj och taga mig under sitt beskydd. Man öfverraskas vid ankomsten till Lyon icke ringa af det fullkomliga lugh, med hYlket man här motser möjligheten af preussarnes ankomst. (Alla tyskar äro naturligtvis för fransmännen ingenting annat än les prussiens.) Man synes hafva ett obegränsadt förtroende till försvarsanstalterna, likasem till tillräckligheten af de förråder, som tian samlat för att kunna uthärda en belägring. Då vännerna i provinsen yttra någoa oro för hvad som kan förestå dem, inbjudas de genast att skicka hustru och barn till Lyon. Här, mena lyonnesarne, skola de vara i fallkomlig trygghet: Men om iiian känter sig säker för preussarne, är man dock, tyvärr, icke lika vis på att icke någonting kan vara att befara af inre fiender. För ögonblicket råder visserligen fullkomligt lugn och ingenting hotar nu den allmänna ordningen; men den röda, fanan svajar ännu från kupolen å Hötel de Ville och öfver hufvudingåogen till denna byggnad. Det är en koncession åt vissa klasser, sade mig en -borgare; :och det vill synas, som om: dessa klasser, hvilka älska att se den röda duken svaja för vinden, här skulle vara af den betydenhet, att man måste med största varsamhet behandla dem: ITE NEORAL 6 mg F SFNAERAS ENÄSE STREET I AASE