Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

orridor, i hvilken på korta afstånd frånr varandra stodo uppställda krukor med cblör. jet var för att man icke skulle från Stras-!1 ourg medföra boskapspesten, som man un-l4 erkastades denna chlorrökning. 4 Förutom denna ceremoni, som var en af-! ir på mindre än en minut, var samfärdsel) ellan Kehl och Strasbourg fullkomligt fri ch obehindrad. Man for der fram och till : aka utan att någön menniska gjorde rinaste fråga om hvem man var eller hvart. san ämnade sig. Jag bör föröfrigt tillägga, tt under hela min färd genom Tyskland jag ske märkte ringastö spår till några särskilda örsigtighetsmått med afseende å resande. fan inskref såsom vanligt sitt namn i hoellens dagböcker, men ingenstädes frågades fter pass eller annan legitimation. Först id ankomsten till Bellegarde vid den echwWeiisk-franska gränsen behöfde jag framaga mitt påss, hvilket der underkastades n flyktig granskniog såsom i den gamla oda tiden. Då jag sent på aftonen lemade bantåget vid en liten stad vid Rhöne, ler jag ämnade dröja öfver den följande daen, möttes jag vid utgången från stationen f en gensdarm, som mycket förbindligt fråade mig om jag vore resande, och, sedan ag härtill jakat, bad mig hafvagodheten isa mitt pass. Sedan en granskning af detgamma öfvertygat denne den allmänna sä.erhetens väktare om sanningsenligheten af pin uppgift, att jag var en svensk, återlemlades passet med en artig ursäkt. Ni förtår, min berre, att i tider som dessa, man nåste iskttaga sådana här ceremonier. Och värmed tilläts jag begitva mig mina färde, utt uppsöka ett hotell. Jag medförde från Stockholm ett introläktionsbref till en ansedd invånare i den illa staden vid Rhöne, belägen ett godt tycke söder om Lyon, hvilken sistvämnda tad jag på vägen dit snuddat förbi utsn utt för tillfället der stanna. Jag ville egagna mig af den rekommendation jag medörde, för att anknyta en bekantskap i oren, hvilken kunde blifva mig nyttig för att sedermera kunna komma i beröring med anIra. personer i dennå trakt och företrädesvis här i Lyon; ty det ligger i sakens natur, att man under för handan varande förhållanden san erfara föga om stämningen öch ställninsen, utan att ega personliga bekantskaper, lå alla främlingar för närvarande betraktas med en viss ganska förklarlig misstro. (enom den rekommendation jeg medförde bief let mig emellertid möjligt att redan första lagen af min vistelse i Frankrike få höra fullkomligt oförbebållsamma uttalanden och vinna icke så ringa kännedom om folkstämiogen i den ort, der jag befann mig. Det behöfver icke sägas, att sorg öfver de olyckor, som drabbat Frankrike, fylla alls sinnen, åtmiostone alla allvarliga sionen, och i denna sorg blandar sig oron öfver hvad som tterligare törestår och hvad som väntar var och en personligen i fall fisnden framtränger ytterligare. Den dominerande tanken är föröfrigt, att alla olyckor. alla motgångar härröra från förräderi. Det är icke något ord som jag, under de dagar jag nu vistats i Frankrike, har hört så ofta upprepas som ordet trahison. Först och sist är det ex-kejsaren, som beskylles för förräderi; och att den sista stora katastrofen, Bazaines kapitulation, var en förrädisk handling, derom tycktes man vara fullkomligt öfvertygad redan ionan de underrättelser om förhållandena i Metz, hvilka nu efter hand ingå, började att, tyvärr, gifva alltför tycket stöd åt dea förmodan, att Bszaine, under hela den tid han varit ioneslaten i Metz; ingalunda haft sitt fäderneslands räddning iförstarummet i sigte. Men det är emelleftid med ett mycket pinsamt intryck man hör att på samma. sätt nästan alla motgångar tillskrifvas förräderiet. Ahb, min herre, vi äro förrådda, vi äro sälda! det är dn ståeade frasen, och orden ,traitres., låches (örrädare, fega uslingar) uttalas oupphörligt med detta släpande eftertryck på hvarje bokstafsljud, hvilket ger dessa ord i den förbittrade fransmannens eller fransyskans mun en så ytterligt förstärkt betydelse. Det förtjenar anmärkas, att förbittriogen öfver motgångarne vch hatet mot de verkliga eler förmenta förrädarne, finner hos fruntimren ett om möjligt änou starkare uttryck än hos männen. På grund af bvad jag i detta hänseende sjelf hört, fattar jag fullkomligt .den skildriog jag i går läste om händelserna i Dijon, der qvinnorna med skymtord mottogo de mobilgardister och soldater, som flyende återkommo från slagfältet, och jag tror tallt och fast på sanningen af det påstående jag här hört, att det på många ställen är qvinnorna som drifva männen till att gripa till vapen. Uader den dag jag vistades i den lilla landsortsstaden, der man naturligtvis står i lifligare och närmare beröriog med den kringliggande ortens landtbefolkning än förbåliandet kan vara i de stora städerna, sökte jag erfara i hvad mån denna landtbefolkning, som vid valen och folkomröstningarne voterat ja för kejsaredömet och de officiella kandidaterna, numera kunde anses vara botad för sin tillit till Napoleon III såsom fredens bevarare, och hvilket resultatet kunde sntagas blifva af en ny folkomröstning, ifall de drömmar om en restauration, med hvilka man ännu på vissa håll synes umgås, skulle komma att med tillhjelp af preussiska bajonetter förverkigas. Man svarade mig, att landtbefolkningen var oberäknelig, att dess vota berodde helt och hållet af kyrkoherden och landtpoisen. Så som dessa myndigheter säga landtmannen att han skall votera, så voterar han För ögonblicket torde han dock dela den allnänna förbittringen mot.exkejsaren, och isynverhet lärer dennes förhållande vid Sedan mäktigt ha bidragit att helt och hållet skinsra den nimbnas som omgaf honom. På den ort, om hvilken jag talar, likasom ifverallt för öfrigt, var nationalgardet inkaladt till trianegtgärna: nndar. dat: mahilseerdat