Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

spörjas i hans lugna tal. Hon skulle nästan kannat tro att allt varit en dröm, då hon såg denne man framför sig. Hon bjöd till att vara lika lugn som han, och medvetandet att hon misslyckades, frambragte en så skär rodnad på hennes kind, att kaptenen som efter sin son kom gående uppför trappan, förtjust utropade: Vi behöfva inte sörja öfver att våra blommor äro förbi, -mademoiselle Nardi. Det är så godt, som att vara 1 en rosengard, dåman ser er. Hva bah! Oharlie? Saint Remy passar väl för mademciselle Nardi, svarade mr Meredith leende; det gläder mig mycket att se er se så frisk ut. Frisk! inföll kaptenen, som kom ihåg att dessa två voro ovänner och nn ville stifta fred och vänskap, csäg förtjusande, förtjusande! Var ej rädd för att tala rent ut; jag har vänjt mademoiselle. Nardi vid att höra sanningen. Då hon konrmer ned litet blek säger jag åt henne, mademoiselle Nardi, i dag är pi gul; jag är säker på att ni i går afton satt uppe och läste. Och då hon:kommer ned frisk som en ros, säger jag henne det också Tack, kapten, sade Silvia med en liten skälmsk nick och fortsatte sin väg nedåt, medan herrarne giogo in i salongen. Och under det Silvia gick, tänkte hon. Alt är förbi. Jag kände det af hans sätt att taga mig i hand. Allt är nu förbi. FEMTONDE KAPITLET, Hösten bade varit varm och rik på solsken, men vintern kom tidigt, med kalla vindar, för hvilka ärets sista grönska vissnade, och med skarpa frostnätter, zom bredde en isslöja öfver trädgårdar och hela landskapet. En mulen Decemberdag, då de blygrå, tunga molnen lofvade snö, satt Silvia på eftermid