Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

tungt. Man frågar oss icke tillb, svarade! den hederlige slesvigaren, då jag i förbigående lät undfalla mig en fråga huruvida man . derhemma önskade en återförening medl. Danmark. Hvad ban sjelf tänkte i denna del var dock icke svårt att utgissa. Jag visste nt att helw det detachement,i som var på vakt i denna trakt af fästnin-(1 gen och som bar de höga toppiga tschako-l terna med den stora preussiska kokarden ! midtpå, tillhörde de schleswig-holsteinska l. bataljonerna, och jag inlät mig i samtal med! flere af dem. De flesta förstodo ool talade danskå; en och annen derezst icke. Alla talade om sin hust. och sina barn. Deras rättframma gen trohjertade väsen, hela deräs utseexae och hållning påminde mig lifligt om de medelålders karlärne bland våra indelta soldater. De liknade dem på ett hår, och trots den svart-hvita kokarden som stack mig i ögat, kände jag mig västan såsom omgifven af landsmän der jag vandrade omkting bland de slesvigska skildtvakterna. Betydande arbetskommenderingar af preussiska soldater voro här. och der sysselsatta att reparera vallarne på de ställen der de blifvit skadade af beskjutningen, eller att från dem bortsläpa kanoner och lavetter, af hvilka seovare många voro panska illa tilltygade af de tyska projektilerna. Detta årbetsmanskap bar utanpå vapenrocken. för att skydda densamma, en liten hvit linnerock. Strasbourgarne betraktade. stumma, från dörrarne af sina butiker dessa långa karavaner af prenssare, som släpade bort: med de vackra franska metallkanonerna, som de förmodligen hade hoppats skulle skydda dem från dessa ovälkomna gäster. Då jag tillbragte blott några få timmar i Strasbourg och derunder sökte få se så mycket som möjligt af bombardementets verkniogar på byggnader och befästvingar, hade jeg icke synnerligen mycket tillfälle att komma i beröring med befolkningen, men dock tillräckligt för att få en föreställving om den dödliga ångest, i hvilken man der befunnit sig under de långa veckor beskjutningen fortfor. Egarinnan till en butik vid Plsce Kleber skildrade för mig ilifliga färger dessa dagar och vätter af ständig bäfvan, under hvilka man oupphörligt hörde granaterna krevera på alla kanter rundt omkring och hvarje ögonblick måste vänta att en sådan skulle intränga gecom väggar eller tak. Detta hade också inträffat två gånger der i huset. Det ena gången hade en granat inträngt i första våningen och der exploderat, ödeläggande allt omkring sig. De under reparation stående rummen buro också vitne derom. Den andra projektilen, som inträngt genom taket, hade icke exploderat och följaktligen an-ställt mindre skada, På sömn hade icke varit att tänka förrän en ytterlig utmattning slutligen lät naturen för någon kort sturd idet hänseendet taga ut sin rätt. För att skydda sig mot inträngandet genom fönstren af skärfvorna af de utanför på torget exploderande bomberna och granaterna hade fönstren varit förspikade med tiocka bräder, så att man lefvat i nästan fullkömligt mörker. Huru nödvändig deona försigtighet varit kunde man sluta till af den stora mängden små hål på hosens yttermurar, hvilka utgjorde -märken af sådana kringkastade granatskärfvor. En helt liten sådan skärfva hade utanför det has, om hvilket jag nyss talade, träffat en elfvaårig gosse vid tinningen och ögonblickgen dödat bonom. Bland de till omkring 1600 personer uppgående offren för bötidvardementet hade en stor del blifvit dödade af granatskärfvor. Efter ett besök i Strasbourg fattar man ganska väl att de tyska anspråken på bibehållandet af denna plats skola söka ett stöd i den omständigheten, att alla menniskor der förstå och kunna talå tyska. De bildade klasserna uttrycka sig jemväloch med samma lätthet på franska språket, men detta är deremot ingalunda allmänt förhållandet bland de arbetande klasserna. Efter allt hvad jag kuvode förnimma är dock sihnesstämningen bland Strasbourgs befolkning fullkomligt fransk. En schweizare, med hvilken jag reste tillsammaöns mellan Kehl och Basel, och hvilken hade varit i beröring med flera affärsvänner i Strasbourg, försäkrade, att bland befolkvingen der rådde ett intensivt bat mot tyskarne och den tyska ockupationen. Ett litet bevis på denna stämning kunde man också fiona i dea omständigheten. att om mantilltalade en förvigående person på franska, kunde man vara temligen viss på att erhålla ett nera vänligt och förekommande svar än om man framställde en tråga på tyska. Jag bade flera gånger tillfälle att göra denna iakttagelse, Att den tyske befälhatvaren på platsen icke var okunnig om stämningen, derom vitnade en på gathörnen anslagen proklamation, som omförmälde, att en smedsarbetare, som förolämpat en tysk soldat, blifvit ställd för krigsrätt och skjuten, i sammanbang hvarmed invånarne åtvarnades, för sitt ezet bästa, att icka förgripa sig på de tyska soldaterna. En annan proklamation, utfärdad af mairen, meddelade den tyske befälhafvarens befallning om de i husen ioqvarterade soldaternas förseende med ylletäcken samt hänvisade de invånare, som voro af fattigdom urståndsatte att anskaffa sådana, att för ändamålet vända sig tili stadens förråd, för att der erbålla till låns det beböfliga antalet. Slutligen tillkännagifver en tredje proklamation, undertecknad af gereralguvernören BismarckBohlen, att skattenppbörden åter skulle taga sin början i den eröfrade provinsen från och med den 1 Nov., samt meddelade föreskritter om hvad som i sammanhang dermed var att iakttaga. När man, efter besöket i Strasbourg, passerat Rhein på återväg till Kehl, mottogs man strax vid flodstranden af tyska soldater, som underrättade, att man fd att genomgå en reningsprocess, innan man fick begifva sig