Aftonbladet – 16 november 1870, sida 2

vill man, heter det vidare gå ännu längre, då synes mig den gränslinie vara öfverskriden inom -hvilken en sann och varaktig fred är tänkbar. Man begär annekterandet af Elsass och en del af Lothringen till Tyskland. Sedan lång tid har det sarit min personliga önskan, att dessa kantoner med deras kärnfriska befolkning måtte tillhöra Tyskland. Men alltsedan jag varit i stånd att bilda mig ett omdöme i sådana saker har jag aldrig kunnat tänka mig utvecklingen annorlunda än så, att vi tyskar framförallt måtte bringa till stånd en i frihet förenad federativ stat, fri från tryckande bördor, fri framförallt från den mest tryckande, det stående härväsendet med sin fleråriga tjenstgöringsskyldighet, en förbundsstat som isynnerhet adopterar alla de framsteg, fransmännen tillkämpat sig genom sin odödliga revolution och-som vi (vare det sagdt till vår blygd) hittills endast delvis och på ett högst ofullkomligt sätt imiterat, i det junkerdömet t. ex. med sina anspråk och privilegier rentaf utgör ett hån mot den borgerliga jemmnlikhetens hos fransmännen längesedan till kött och blod öfvergångna grundsatser. Sålunda blifver tyskarnes uppgift denna: vi måste framförallt hos oss. sjelfva skapa ett tillstånd, som. gör det önskvärdt för elsassarpe att blifva medborgare i ett sådant Tyskland. Har detta skett? -Har icke Tyskland just i anledning af detta krig gått längre än någonsin på den motsatta vägen? Kan: någon, i hvilkens bröst den. minsta gnista af frihetseller-rättskänsla glöder, vilja uppfordra elsassarne och loöthringarne att låta ioförlifva sig med en stat, der det redan nu, då man så väl behöfver folket, beror på en ganerals nyck att låta kasta sådana män som Jacoby, Eichholz m, fl. i fängelse, ehuru man måste tillstå att de icke gjort sig skyldiga till någon lagöfverträdelse? Redan under min: tidigaste ungdom hörde jag män, för hvilka jag hyser stor. vördnad, med harm omtala, huru diplomaterna på Wienkongressen förfogade öfver folken som öfver boskapshjordar. Efter-revolutionerna 1830 och 1848 syntes åtminstone ett förnyande deraf moraliskt omöjligt. Då för ännu icke sju år sedan medlemmar af.-de särskilda tyska staternas representativa församlingar för de. schleswig-holsteinska. angelägenheternas skull höllo gemensamma församlingar, tillsatte ett tretiosexmannantskott och en sjumanpnakommission, då var för alla fråga om folkens -sjelfbestämningsrätt såsom en -.okränkbår princip, och. såsom sådan förkunnades den 1 alla uppfordringar, resolutioner och memoranda, de; måtte bära hvilket namn som helst. Dessa törklaringar undertecknades icke. blott af demokraterna. utan äfven af:de nationalliberala af alla färger af Benningsen, Metz, Völk, Brater, Sybel Braun, Oetker, Nebelthau och alla meddem likatänkande, och denna grundsats erkäudes som ett palladium för folkets: sak. --Många af dessa mäns tänkesätt har,såsom erfarenheten visat sedan, 1866, ändrat. sig, sedan de trodde att ett förnekande--afdenpa--grundsats kunde medföra fördel:fsDu, käre vän, har besparat mig mödan att bevisa det ett . sådant hånande af rätt och frihet måste medföra skada i stället för nytta. Sålunda kommer jag likasom du till den slutsatsen: lösslitandet af dessa provinser från Fraokrike, oaktadt hela deras befolknings onekliga motsträfvighet skulle vara en våldsgerning.— som just för Tyskland måste bära onda i stället förs goda-frukter: Det: är fråga om en fordran som man måhända kan med våld diktera för Frankrike, men som hvarje fransman skall begagna första gynnsamma ögonblick att bryta. Vi.skola dåicke få en varaktig fred utan; endast ett vapenstille. stånd, som skall uppsägas vid-första-stridighet, i hvilken vi raka på annat håll, och sådana stridigheter skola så mycket mindre uteblifvs, som man en gång slagit in på eröfringspolitikens banor. ag sammanfattar: hvad jag sagt..Man må framställa sådana fredsvilkor som fransmännen uppriktigt kunna sntaga och uppfylla Uppställer man fordringar som gå för långt, så kan resultatet endast blifva olyckligt icke allenast för Frankrike utan äfven för Tyskland sjeltt. Man kan eröfra Paris. Men huru skall det gå, om icke heller då någon finng som vill elier kan underteckna ett fredsfördrag, huru man än vill diktera det? Man må på tyska sidan indrifva direkta: skatter ända till möjlighetens gräns — than skall icke få så mycket öfrigt. i ren afkastningisom .ens approximativt står: i förhållande till de skadeersättningssummor söm vid billiga fredsvilkor kunde erhållas. Man glömmer. ännu en sak, Frankrikes ekonomiska ruin: skall-straxt utöfva en oölycksbringaride återverkan äfven på Tyskland, dess industri, fabriker, handel och samfärdsel i allmänhet. Det tyckes verkligen, åtminstone för ett ögonblick, hafva varit konung Wilhelms afsigt att sammankalla hördtyska riksdagen till Versailles, En korrespondent. skrifver nemligen: derifrån--den 7 i derna: månad: I Planen att källa tyska Tiksdagen till Versailles : gestaltar sig allt bestämdare. Konungen af Preussen, som ianseende till ovanligheten af en sådan händelse och de med dess inträdande förbundna kostnader skall