Aftonbladet – 15 november 1870, sida 3

i vår tid med påståendet: styrkan är förmå än rätten. Det står hvar och en, som vill fritt att tro och tillämpa det, ja till och med i havdling visa, att detta skall vara sanning. Men ingenting kan berötva mig den orubbliga tron på rättvisans seger. Offren kunna försvinna, imoan de upplefvat den upprättelse, som tillkommer dem, men förr eller senare skall rättvisan kräfva ut sin eviga rätt; och endast de skola stå bi, som från början varit dennas trogne tjenare. Jag upprepar: nutidens rättvisa är framtidens rättvisas moder. Men jag återvänder till Bazeilles, man har svårt att slita sig ifrån till och med dessa sorgliga minnen. Jag forigenom stsden några dagar derefter nättetid. Dödstystnad, ingenting annat än ruiner, svärtade stenar, stycken af murar, som tycktes bota den förbipasserande. Man såg endast en svag ljusglimt tränga genom de breda springorna på en port, utan tvifvel från några olycklige, som kamperade i sin bostads ruiner, dem de ej ville lemva. När man åker ut från Bazeilles, går vägen i nästan rät linea på Balan, som ligger helt nära Sedap; Elden hade upphört ätt härja, åtminstone för några ögonblick, men kulorna bade fullgjort sitt förstörelseverk. Trakten är så rik, att man vid hvarje steg möter eleganta villor, men ingen erida fanns, som icke hade lidit af kriget. Här äro trädgårdarne förstörda, blommorna nedtrampade, der häde ef kulä gått genom en husvägg, här lyser dagern genom taket, der ligger ett stort träd: afslaget på midten. Men detta är ju stt nödvändigt ondt i krig! (Forts.)