Aftonbladet – 15 november 1870, sida 2

(ES enAnnan nämnt, särdeles täck; men hon var ändå något mera, ty i hennes mörka ögon låg en ljuf glans, icke lysande men liksom dröjande; — det var som ora en inre, stark känsla icke kunnat hindra sig ifrån att tändas; öfver hennes läppar låg ett halft aterhållet leende, hennes kinder hade en högre rodnad, hvilket allt förlänade henne ett varmt och strålande uttryck, hvaraf madame de YEpine kände sig nästan förbländad, . Silvia, sade hon, hvad du ser bra ut i dag:— du är ju riktigt vacker!. Silvias mörka ögon lyste af glädje, då hon lifligt yttrade: Ar jag det? Jag sof ej i går afton, fortfor madame de YEpine, jag menar då min bror talade med dig. Silvia stannade alldeles orörlig; hennes läppar skildes åt, men hon sade intet. Jag behöfver inte säga dig, att det var alldeles ofrivilligt som jaglyssnade. Jag kan ej fatta huru Charlie kunde begå ett dylikt misstag; mina ögon voro ej ens slutna och jag såg honom mycket väl. Men han är så tankspridd, att jag vill tro han alldeles hade glömt att jag faons-i rammet. Silvias kinder fingo en djupare färg, men hon teg alltjemt. Silvia, han bad dig inte om ett svar, och du gaf ej heller något — men jag älskar min bror så högt. Åck, Silvia! säg om du har tycke för honom? Hon hade stigit upp och fattade Silvias hand medan hon tälade. Den unga flickan lyfte sina ögon till henne och yttrade utan tvekan och fruktan: Nej, jag har aldrig tänkt på något sådant. Hur skulle jag kunna ha tycke för honom? Hon sade detta helt öppet, nästan leende, alideles obekymrad om att hennes ärlighet