Aftonbladet – 15 november 1870, sida 2

ttra några ord. EEE Det var att förutse att Ryssland ej skulle åta de fuvärande gynsämma köpjunkturerna å sig ur händerna för att genomdrifva en evision af den för denna makt så förödmjuande Paris-traktaten af år 1856. Den ställing det intager till båda de krigförande rar för fördelaktig att Petersburgkabinettet j skulle begagna sig af den trumf det hade på hand. Det har ej heller försummat det. Ett telegram underrättade oss redan i går, stt Ryssland genom sina diplomatiska agener i Konstantinopel, Wien och London oficielt tillkännagifvit, att det ej längre anser ig bundet af nämnda fördrag. Den not furst Gortschåkoff låtit tillställa de nämnda nakterna synes dock ej haft denna kategoiska och omfattande form; ty enligt en af Wien-tidningen Presse meddelad analys af noten skall densamma endast innehålla en ratifikation om uppsägning af den tilläggsartikel till fördraget, hvarigenom Ryssland j; förbundit sig att ej hålla nägra örlogsfartyg på Svarta hafvet. Ryssland, heter det i noten, är fullkomligt beredt att inlåta sig i vänskapliga underhandlingar om denna revision, en åtgärd, som Petersburgkabinettet finner så mycket billigare, som hon ätven återger Turkiet dess fulla sjelfständighet, hvilken naturligtvis i de ryska statsmännens ögon är på ett upprörande sätt inskränkt genom den förbindelse denna makt iklädt sig att ej utan stormakternas bifall göra Ryssland hm VA KH RAHM O br kh kt BR tA 00 4 NN några medgifvanden. Eget är att noten ej l synes blifvit delgifven det franska kabinettet. Times, som påpekar detta förhållande i det hon erinrar att samtliga stormakterna undertecknat Parisfördraget, betviflar att England skall bifalla ett annullerandeaf detsamma. Det hindrar dock ej, menar citytidningen, att England, som Europa, skall vara villigt att höra på de skäl Ryssland har att andraga för en revision. — Vi kunna således för den närmaste tiden bereda oss på ett nytt orientaliskt — notekrig. Vi meddelade i går en resumå af Jules Favres cirkulär med. anledning af stilleståndsförhandlingarnes afbrytande. Vi kunna nu äfven framlägga det diplomatiska aktstycke, hvarmed Bismarck sökt från sig vältra skulden för dessa underhandlingars strandande. Det preussiska cirkuläret är af följande 1ydelse: Versailles den 8 Nov. 1870. Det är bekant, att hr Thiers hade uttalat den önskan att få för underbandlingars bedrifvande begifva sig till högqvarteret, sedan han satt sig i förbindelse med nationalförsvarsregeringens olika medlemmar i Tours och i Paris. På Hans M:t konungens befallning har jag förklarat mig beredd till ett sådant samtal, och det har tillåtits hr Thiers att den 30 i förra månaden på förHand begifva sig in i Paris, hvarifrån han den 31 i samma månad återvände till högqvarteret: Det faktum, att en statsman af hr Thiers betydelse och vana vid stätsäffärer hade mottagit fullmakt af regeringen i Paris, lät mig hoppås, att förslag skulle göras oss, hvilkas antagande skulle vara möjligt och underlätta fredens återställande. Jag mottog hr Thiers med det aktningsfullaste tillmötesgående, hvarpå hans utmärkta personlighet, äfven utan att taga våra äldre förbindelser i betraktande, gaf honom det fullkomligaste anspråk. Hr Thiers förklarade, att Frankrike på de neutrala makternas önskan vore redo att gå in på ett vapenstillestånd. Hans M:t konungen hade gentemot denna förklaring ätt betänka, det hvana vapenstillestånd i och för sig för Tyskland innebär alla de olägenheter, hvarmed hvarje förlängning af fälttåget är törenadt för en armå, hvars förplägning beror på långt aflägsna hjelpkällor. Dessutom öfvertogo vi med vapenstilleständet den förpligtelsen att låta den tyska truppmassa, hvilken blifvit disponibel genom Metz kapitulation stanna i de ställningar, hvilka den innehaft på underteckningsdagen, och derigenom afstå från besättandet af flera fiendtliga landsträckor, hvilka för närvarande kunna eröfras af os8 utan svärdslag eller med öfvervinnande af ett obetydligt motstånd. De tyska härarne hafva icke att vänta någon väsentlig förstoring under de närmaste veckörna. Deremot skulle vapenstilleståndet hafva gjort det möjligt för Frankrike att draga nytta af sina hjelpkällor, att fullända de pågående rustningarne och att, om fiendtligheterna åter skulle taga sin början efter vapenstilleståndets utgång, ställa mot oss stridbara trupper, hvilka nu icke finnas. Oaktadt dessa betänkligheter lät Hans M:t konungen sin önskan att tagajett första freden tillmötesgående steg blifva rådande, och jag befullmäktigades att genast möta hr Thiers med anbudet om ett vapenstillestånd under 25 eller också, som det sedermera begärdes, 28 dagar på grund af det enkla militäriska status quo på underteckningsdaen. Jag föreslog honom att genom en bestämd demarkationslinie bestämma truppernas ställning å ömse sidor, sådan den skulle vara på underteckningsdagen, att afbryta fiendtligheterna under fyra veckor samt att under denna tid företaga valen och sammankaila nationalförsämlingen, På fransk sida skulle denna vapenhvila under vapenstilleståndets fortvaro som militärisk följd, endast hafva medfört ett afstående från små och ständigt olyckliga utfall samt från ett onyttigt och obegripligt slöseri med artilleriammunition ur fästningskanonerna. . I afseende på valen i Elsass kunde jag förklara, att vi icke yrkade på någon, bestämmelse, hvilken skulle handla om, hvart de tyska departementena i Frankrike före fredsslutet skulle höra, och att vi icke skulle ställa någon invånare i dem till räkenskap, om han som folkombud deltoge i en fransk nationalförsamling. Jag var förvånad, då den franske underhandlaren afböjde dessa förslag och förklarade sig endast då knnna antaga ett vapenstillestånd, när det innefattade beviljande af en omfattande proviantering af Paris. Jag svarade, att denna tillåtelse skulle innebära en så långt öfver status quo och öfver hvarje billig förväntan gående eftergift, att jag gjorde honom den frågan, om han skulle vara i stånd att bjuda någon eqvivalent derför och hvil. Jama ala ala vara hafnll.