Aftonbladet – 10 november 1870, sida 3

Hvad oss angår, så veta vi med oss, att vi gjort vår pligt som soldater och som patrioter. Mottag etc. Kassel den 2 November. Bazaine. Wimpffea och Lebran. General Lebrun, chef för den 12:e kåren, inryckte som bekant i slutet af förra månaden i Etoile belge en protest mot den framställning af kapitulationen vid Sedan, som eneral Wimpffen låtit offentliggöra i Patrie. impffen har nu svarat derpå i följande skrifveise till nämnda belgiska tidning: Hr redaktör! Etoile belge har i sitt nummer för den 26 Oktober offentliggjort en artikel, som är undertecknad general Lebrun. Denne general förklarar att han vid nedskrifvandet af artikeln gifvit efter för en främmande viljas påtryckning. Man har gjort det omöjligt för mig att tiga, säger han. Man utfrågar mig vanligen och vill veta af mig om general Wimpffen verkligen gaf mig den order, om hvilken talas i det bref han sände till kejsaren. Och han påstår, att han icke af mig fått någon befallning att försöka slå sig igenom med sina trupper i riktningen åt Carignan. Utan att uppehålla mig med att undersöka, hvilken bjudande vilja det var, som general Lebrun, kejsarens adjutant, ser sig nödsakad att underkasta sig, vill jag gifva ett mycket enkelt svar på den förklaring, genom hvilken han på visst sätt gör mina ord till osanning. Jag behöfver till detta ändamål endast ordagrannt citera ett stycke ur den officiella rapport, som general Lebrun, chef för 12:e kåren, tillställde mig innan han lemnade Sedan, angående sina truppers operationer under striden den 1 September. Då ni såg, hr general, att mina trupper höllo väl stånd på platån vid Moncelle och på vägen till Stenay i köpingen Bazeilles, var ni icke dessmindre af den mening, att det enda som återstod att göra: var att slå sig igenom på den sistnämnda vägen för att uppnå Carignan och derifrån Montmådy. Snart var denna sista räddningens dörr tillsluten för 0oss.. Jag vill tillägga, att jag alldeles icke talat vid generaen om att det var min afsigt att företaga ett åter.åg mot Carignan. Jag gaf honom sjelf muntligen mellan kl. 1 och 2 positiv befallning att börja rörelsen på samma gång som jag sände officerare ill 1:a och 7:e kårerna för att låta dem stöta till len 12:e. Det var kort derefter mitt bref till sejsaren afsändes. Jag skulle, om. så behöfdes, cupna påkalla mina stabsofficerares vitnesbörd, ty le befunno sig i detta ögonblick omkring mig. Jag var anledning antaga, att när det blifver fråga om tt skrifva detta fälttågs historia, skall man snarare vålla sig till den af general Lebrun dagen efter laget skrifna officiella rapporten än till de skrifelser som han uppsatt efteråt och i syften som cke kunna vara utan samband med politiken. Ivad den nya offensiva rörelse angår, hvilken jag örsökte i Balan kl. 5 e. m., så var det visserligen n förtviflåd men icke oöfverlagd uppmaning jag tällde till trupperna. Jag hade nyss för andra ången svarat kejsaren, att jag vägrade dagtinga ned fienden. Jag ville försöka en sista och ytterta ansträngning, för att åtminstone rädda våra apens ära och detta försök skulle kanske hafva yckats, om man icke mot min vilja bissat den vita flaggan och om icke general Lebrun sjelf mkring kl. 4 e. m. låtit bära denna flagga efter ig genom stadens gator då han kom tillbaka från ejsaren. Det är för mig så mycket pinsammare tt nödgas försvara mig mot general Lebruns föga älvilliga påståenden, som jag alltid betraktat enne general såsom en god kamrat och som det arit mig en glädje att erkänna den talang och en fasthet, med hvilken han förde sina trupper en 1 September och förstod att i tretton timmar iotstå fiendens ansträngningar. Jag har den äran edja er hr redaktör, att ni ville hafva den godeten att inrycka närvarande förklaring i ett af ra första nummer. Canstatt den 23 Okt. 1870. ; Himpffen, general en chef. .