Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

ounkt, och den gamle styfsinnade konung Wilhelm må vara för en bombardering, såsom det berättas, men man har skäl att anaga, att en så klarsynt man som Bismarck näste frukta historiens och verldens uppysta menings dom. Det är äfven naturligt, att en så ädelsinnad man som kronprinsen skall rysa, då han tänker på förstöringen af den civiliserade verldens hjerta och medelpunkt. Om en så vandalisk handling gjorde slut på kriget eller vore nödvändig för detta ändamål, kunde den i någon mån vara ursäktlig, ehuru svårligen möjlig att rättfärdiga ens då; men förstöringen eller eröfringen af Paris har cke större sannolikhet för sig att leda till detta resultat än eröfringen af Sedan eller någon annan plats. Regeringen är icke der, och om hon vore det, förhindrar icke en regerings tillfångatagande, att en annan bildas i det öfvergångstillstånd, hvari Frankrikz? nu befioner sig. Kejsarens tillfångatagande och det kejserliga regentskapets flykt gjorde ej slat på kriget. En provisorisk försvarsregering lik de nuvarande kunde bildas hvar som helst annorstädes, och den franska nationen skulle samla :-åg omkring henne till det yttersta. Ehuru preussarnes syftemål torde vara att genom skoningslös förstörelse tvinga fransmännen att antaga de förödmjukande fredsvilkor, de föreslå, skulle förnärjniogen af Paris sannolikt förmå hela nationen till ett beslutsammare motstånd. Vi kunna ej inse, hvad preussarne skulle vinna på att bombardera Paris, hvaremot vi tro, att de skulle förlora mycket enom att förlänga kriget och göra det mera intensivt och genom att väcka hela verldens afsky öfver en dylik handling... Men under det att de krigförande tyckas vara ur stånd att sjelfve uppgöra tvisten, fions det ett sätt att göra det genom det öfriga Europas mellankomst eller bemedling. De stora makterna — England, Ryssland, Usterrike och Italien — kunna nu hejda kriget. Vore icke Frankrike en republik, skulle de sannolikt redan härförinnan ha vidtagit kraftiga mått och steg för detta ändamål. Och äfven nu våga vi antaga, att dessa nationers statsmän skola inse fåfängligheten af att sätta sig emot samtidens progressiva ideer och intelligens — skola inse dårskapen i att bekämpa de republikanska tänkesätt, com tjlltaga och sprida sig öfver kontinenten. Åtminstone vänta vi, att de skola i civilisationens intresse och för mensklighetens skull göra ett försök att hämma denna fasansfulla och gagnlösa blodsutgjotelse. Af alla stormakterna är England klandervärdast, derför att det ej gör någonting. Det har gått längre framåt i politisk frihet och pärmar sig mera en fri regering. Massan af det engelska folket gynnar den franska republiken och önskar att hennes regering skall mellankomma för att göra slut på kriget. Hade Eogland erkännt den franska republiken, skulle Pieussen sannolikt ha hejdats på sin förstörelsebana. Hade det vändt sig till de öfriga. makteraa och krattigt protesterat mot detta krigs fortsättande för eröfrings skull, skulle det ha blifvit slutadt. Men ack! den britiska monarkiens och aristokratiens onda genius har haft sitt inflytande på Gladstone och hans kolleger. De ha glömt den vänskap och entente cordiale, som till båda ländernas och Europas lycka förefunnits i nära tjuga är. Frankrike, Storbritanniens varme och ädle bundsförvandt, öfvergifves isina olycksdagar. Kejsar Napoleon, mannen, som engelsmännen höjde upp tillskyarne och nästan krypande smickrade såsom sin store bundsförvandt, angripes nu af af deras tidningspress på ett pöbelmässigt språk. De gläfsa på honom likt byrackor, sedan han nu tallit, Den stora och vänskapliga fracsia nationen missaktas och nedsättes. Men har ej England begått ett misstag? Har det ej begått samma misstag, som då det mått-de försåtligt hugg åt den amerikanska republiken i hennes olycksdagar och hennes strid för nationelt lif? Vi vänta aldrig mycket af Englands storsinthet, men dess egna intressen borde ha förmått det till ett ädlare uppförande mot Frankrike i denna kris. Rubbningen i maktjemnvigten i Europa och Frankrikes otillbörliga förnedring kunna ej aflöpa väl för England. Ej heller skall monarkiens och aristokratiens ihärdiga fiendtlighet mot den franska republiken undgå att göra Englands folk ännu mer missbelåtet med sin regering och mera demokratisk till sina syften. Med ballongpost anlände till Tours förl. lördag ytterligare underrättelser från Paris om händelserna den 31 Okt. Enligt dem hade tidningarne om Metz fall, Le Bourgets återtagande af preussarne samt ryktet om stilleståndsförhanlingarne väckt en stark jäsning i sionena. Hötel de Ville besattes af anbängare at det ultraradikala partiet, som hade för afsigt att insätta en Pariskommun. Flourens ledde rörelsen, Orostiftarne ville tvinga regeringen att afgå och en af dem proklamerade deras afsättning. Det lyckades Picard att undkomma. Han vidtog de nödvändiga åtgärderna för att organisera motståndet, medan hans kolleger höllos fångna. Picard lät slå generalmarsch, besätta nationaltryckeriet och gaf befallning att inga proklamationer der skulle få tryckas. Han skickade derefter bud till alla ministerierna med uppmaning till dem att sätta sig i ftörsvarstillstånd. En utskickad, som medförde en order till finansministeriet, blef häkt:d. Amiralerna Ronciere och Chailley, liksom generalstaben, ställde sig till Picards förfogande. Inemot midnatt satte sig bataljoner af nationaloch mobilgardet i rörelse mot Hötel de Ville, der Favre, Garnier-Pages och Simon ännu alltjemt höllos fångna af två bataljoner af nationalgardet från Belleville. Favre hade