Aftonbladet – 9 november 1870, sida 2

är att söka förmå dem som hysa tillgifvenhet för mig att glömma faran. Har ni gjort rågon lång promenad nu på morgonen, mademoiselle Nardi? Silvia svarade icke. Hon förrådde ej slita sina tankar från det ämne, som höll dem i en hemsk förtrollning. Men kan ni sjelf glömma det? frågade hon. Ni tänker kanske ej ofta derpå. Ni bedrar er, svarade han lugnt. Jag tänker på det ganska ofta; ty lifvet är mig kärt; jag skulle med saknad lemna det. Litvet var kärt äfven för Silvia, men hennes hjerna var full af högstämda idter om det förakt tappra män böra hysa för döden och mr Merediths ärlighet förvirrade henne. Kanske såg han ej att hans uppriktighet hade nedsatt honom något i hennes omdöme, eiler ifall ban såg det, var han på en gång för stolt och för sorglös att rättfärdiga sig och för rättsinnig att återtaga sina ord. Det säkra är, att han tackade henne för den erhållna upplysningen och lemaade henne, sedan d2 nu åter befanno sig i närheten af terassen. Silvia stod och såg efter honom med en känsla af sviken förväntan. Tlennes bedniska gud var således ändå en vanlig dödlig menniska — rädd att förlora sitt lis och ärligt bekännande att så var. Vore jag en man,, tänkte Silvia med blixtrande ögon, skulle jag uppbjuda hela min kraft för att gripa mördaren, och kunde jag det ej, så ville jag förakta att ens tänka på att han andades. Som emellertid Silvia nu icke var en man, ansåg hon sig berättigad att kasta några oroliga blickar nedåt allen och känna sig lugnad genom tanken att som träden numera voro glesa och utan löf, elaka menniskor ej derstädes kunde vinna en passande plats för att dölja sig.