Aftonbladet – 9 november 1870, sida 2

VV VV SH ObVUE WRP i På väg till krigsskådeplatsen. (Från Aftonbladets specielle korrespondent.) . Basel den 1 Nov. Kriget, som värder upp och ned på så nånga tförtailanden, har äfven rubhat giltigoven af den goda regeln att raka vägen är den bästa. Ett bevis härpå är, att jag funnit mig nödsakad företaga en kringgående rörelse af icke ringa utsträckning, ror att uppnå de delar at Frankrike. hyllka ännu cke äro af as tyska härmassorna ötvetvVäsumade, Under tptföråndet af denna rötelse befinner jag mig för närvarande på schweiziskt område. Vägen hit, som gått genom Danmark och det vestra Tyskland, ned en liten sidoutflygt till Strasbourg, har emellertid erbjudit tillfällv till åtskilliga iaktsagelser, stående i mer eller mindre mån i samband med de stora händelser, som för lärvarande sysselsätta verldens uppmärksamhet. Jag anhåller att få meddela Aftonoladets läsare dessa iakttagelser såsom en inedning till de korrespondensartiklar, i hvilka jag hoppas blifva i tillfälle emföttnåla ett och annat rörande ställningar och förhållanden i Frankrike under denna skickelsedigra tid. Gränsorter, med sin språkförbistring, med sin kamp mellan hvarandra närboends naioners lynnen, seder ech Bruk, med sina kontraster mellan hvarandra tillgränsande taters bud och stadgar, erbjuda alltid ett gendomligt intresse, Man har ymniga tillällen till studier på detta omräde, då man nom loppet af några få dagar passcrär från Skåne till Seland, från Jutland till Slesvig, rån Kehl till Strasbourg och slutligen genom tt hörn af Schweiz från Tyskland till Frankike. Under perioder at politiska skakningar ch omhvälfningar blifva gränsorterna ännu ner intressanta att iakttaga. Vid den gräns . eX., som Tyskland med styfkans rätt uppätthåller mellan sig och Danmark, och vid len, som samma Tyskland med samma rätt öker uiplåna mellan sig och Frankrike, är ör närvarande icke så litet att studera och pegrunda. Skulle emellertid, med äbledning leraf att jag råkat närmia den dansk-tyska gränsen, någon befara att jag har för afsigt tt fördjupa mig i den nordslesvigska frågan, så ber jag få försäkra att så ingalunda är förhållandet. Jag vill icke heller söka göra roligt, att jag på on håstig jernvägsfärd genom Slesvig samlat synnerligen rika materiaier till henhes utredning, i fall en sådan nu nera skulle vara behöflig; men jag skell tillåta mig att berätta en liten anekdot, som i ll sin obetydlighet likväl torde få anses i viss mån belysa situationen. I den waggon, hvari jag tagit plats för färden från Fredericia eöderit, befunno sig bland andra passagerare en helt ung man i sällskap med ett ungt fruntimmer och ett litet barn. De unga tu sågo ömt på hvarandra, mannen slog esomoftast armön Örl den unga damens hals och slöt hennes hufvud intill sig. Kom så tåget till Vamdrups station, den sista på den jutländska sidan. Mannen lemnade här tåget, men först efter ett afsked under tårar, hvilket tydde på, att här var fråga om något annat än en skilsmössa på en eller annan dag för 6 liten utflygt ur boet. En medpässagerare, som var hemma i trakten, bekräftade också detta, i det han berättade att den unge mannen var en slesvigare, som befann sig i värnepligtsåren och derföre bort, enligt den preussiska lag, ä0m äfven gäller för den del ar Slesvig som Preussen i Pragfreden förbundit sig att återlemna till Danmark, draga ut med i kriget mot fransmännen. Lyckligare än så många bland hans landsmän, som fått kläda blodig skjorta för en sak, som de ingalunda betraktat såsom sin, kunde han genom en utvandring till Danmark undandraga sig den preussiska krigstjepsten; men dermed var han också landsdyktig från hem och fösterbygd, och då han hade nödgats qvarlemna sin hustru att taga vård om sitt hus, befunno sig nu makarne på hvar sin sida om gränsen. Vid nu ifrågavarande tillfälle hade hustrun och det lilla barnet gjort maken och fadern ett besök, men vid gränsen måste de skiljas, ty dess öfverskridande skulle för honom medfört det allvarsammaste straff. Man kunde icke gerna utan en liflig medkänsla höra denna förklaring på en sinnesrörelse, som för en likgiltig betraktare kunde ;yckas en omanlig känslosamhet; och dock var denna familj afundsvärd ijemförelse med le otaliga, inom hvilka fäder, makar, bröder, öner släpats bort att strida, blöda och dö ör sitt fösterlands förtryckare. Denna nordlesvigska fråga, som derhemma har namn m sig att vara icke så litet tråkig, blir föga nindre än hemsk, om man ser henne i beysningen af de tårdränkta blickarne hos de lesvigska offren för det nu pågående kriget. Jeg reiste en gang fra Haderslev till Kiel, g den Reisen glemmer jeg aldrig,, heter det os gamle Holberg, och jag känner mig för tin del frestad att tillegna mig dessa ord. ag kom visserligen icke precist till Kiel, ten att jag passerade Haderslev skall jag ke så snart glömma, ty der erfor jag först en sorgliga nyhet, som, ehuru länge vänud, dock slagit verlden med häpnad. Metz at capitulirt!s förkunnades det fröjdefallt några tyskar, som begagnat ett par miaters uppehåll i Haderslev för att i reaurationen hasteligen tömma en seidel. Man r dock icke ännu fullt säker på sin sak ch i Flensborg kunde ingen bekräftelse på ktet vinnas. Men vid Slesvigs station! ötte redan illuminerade byggnader och en ndskrifven depesch, anslagen på stations-!: set gaf officiel visshet om sanningen afli t rykte, som vi nyss förut fått höra i! aderslev. Mina tyska reskamrater komi enterade lifligt den stora nyheten och de il peschen omförmälda 150,000 man. Nål dan gla Ar a man AAA,