Aftonbladet – 9 november 1870, sida 2

sMen jag skall åtminstone få se honom, öri han ännu lefver, yttrade ban med djap suck och tillade derefter, då i detsamma en sårad linkade förbi på perronen å en station: Hvad de äro lyckliga, som straxt i början blefvo lätt sårade, de som fått en krla i en arin ellsr stt ben! Det kan vid första påseende tyckas ej så afundsvärdt; men likväl önskade den hederliso Glacavurgaren vjungen att ett sådant öde hade träffat hans son; Denne hade hefmligen då tndgått de strapatser som säkerligen förderfvat Honom för bela hans tid, äfven om han för tillföllet Skille hemta sig från den, sjukdom, som nu hade fört nonom till hospitalet: Huru många tusen familjer befinna sig icke för närvarande i samma ångest som den ig bevittnade hos min stackars reskamrat, från hvilken jag skildes med en uppriktig välötskah för frampången af hans mission. Då man ser sakerna 1 stort, och isynnerhet då man ser dem på afstånd, hyser man icke sällan mycket grymma och blodtörstiga önskningar och det är icke utan att man med en viss tillfredeställelse erfar att sjukdomar härja och stora massor stupat och sårats på den sida, som man icke ken följa med sina sympatier; men då man får bevitna på nära håll och med egna ögon se individernas lidanden och sorger, är detiske utanatt man glömmer, åtminstoneför ögonbiicket, sina stora vyer och endast beklagar de arma offren för den gräsliga fejden, utan allt efseende på den sida de tillhöra. Och så mycket mer känner man sig benägen att göra dettå söm itiän har myrket svårt att stämning hos individerra emot det grannfolk, som man efter bästa förmåga hjelper till att skada. Det vore naturligtvis törmätet att efter en hastig färd genom ett land och efter en fygtig beröring med ett fåtal pörsoher upptäcka ringaste spår till någon fiendtlig: söka fälla ett omdöme om folkstämningen; men detta hindrar icke att man ju kan omhaft tillfälle inhemta. Skulle jag således draga en slutsats af hvad jag hört och sett i Tyskland, så skulle jag vilja påstå; att öm det berodde på folket kriget icke skulle Iinge fortfara. Det som man synts mig mer än något annat lägga fravsmännen till last, är anmän får höra åtskilligt om dessa truppers sed att skära näsan, öronen o. s. v. af sina motståndare. Att de verkligen farit fram på det sättet, bar jag dock icke hört någon PE men man har nu en gåpg fått i sitt ufviid att sådant hör till deras natur och ätt de skulle göra det, om tillfälle dertill erbjöde sig: För öfrigt hör man åtskillga suppositioner beträffande de franska armåernas sannolika framfart, om de kommit till Tyskland såsom segrare, i stället för att de nu kommit dit såsom fångar, och det ger sig naturligtvis tillkänna icke ringa belåtenhet och jemväl stolthet öfver den vändning sakerna tagit, men någon egentligen fiendtlig stämning mot det franska folket har jag för min det icke kommit att bevitoa. Tvärtom har det förundrat mig huru såväl på vägen mellan Kebl och Basel, der det hvimlat af fransmän, Söm här der det finnes medlemmar af båda nationerna i stort antal, man umgås obesväradt och artigt med hvarardra alldeles som om intet krig funnes eller någonsin funnits. Jag ber dock härvid få ännu en gång anmärka att jag blott talar om min personliga erfarenhet och att denna icke är mycket vidsträckt: Kanske skulle en mera omfattande och djupare ioblick i förhållandena framställa dem annorlunda. Jag vet det icke, men hvad jag deremot kan konstatera är, att hela svärmen af små lokalblad, som jag haft tillfälle att se, mycket högröstadt instämt i de stora kollegernas i Berlin tvärsäkra förlaringar, att Metz, en gäng ityskarnes händer, skall och måste bibehålls såsom ett bålverk för Tyskland mot Frankrikes förmenta krigslystnad. För att afvakta ett tåg, som på lämplig tid på dagen skulle föra mig till Kehl, derifrån jag ämnade göra en utflygt till Strasbourg, uppehöll jag mig några timmar i den lugna och stillsamma badiska hufvudoch residensstaden Carlsruhe. På slottsplatsen framför grindarne som föra till borggården stodo såsom badiska trofter från Stras bowg fyra stycken franska metallkanoner, för tillfället lagerkransade. Den ståtliga hofteatern, der man uppförde Trubaduren med rätt goda sångresurser, hade på aftonen i sin salopg eamlat en mycket talrik publik, i hvars glada stämning man icke såg ringaste spår af de bekymmerfulla tiderna. Strasbourg fortfar ännu att vara en vaillfartsort för talrika främlingar, som begifva sig dit för att skåda spåren af bomberdementet, Redan i det gentemot Strasbourg, på den tyska Rheinstranden, belägna Kehl mötes man af förödelse; dess ståtliga bangård, skjuten i brand från Strasbourg, är en rain, af hvilken blott de nakna murarne qvarstå. En provisorisk station är anordnad i ett godsmagasin, som i en vrå inrymmer biljettkontor, i en annan buffet, i en tredje bagageexpedition och för öfrigt är väntsal för passagerarne utan allt afseende på de särskilda klasser. a. Af all den lyx, som stora jernvägsstationer pläga erbjuda finnes här intet annat spår än ett par präktiga soffor, förmodligen räddade undan branden ur första klassernas väntsal. Mot de simpla bänkarne af omåladt, och jag tror till och med ohyfladt trä, som för öfrigt utgjorde stationens beqvämligheter, stucko de af likasom den engelske dandyn emot de raggiga blusmännen med hvilka han här fick dela Jljuft och ledt under afbidan på bantågets afgång. Jernvägsbron öfver Rhein är sprängd på l: len tyska sidan och arbetet med dess provisoriska återställande ännu icke fullbordadt. En mängd omnibusar och droskor föra deröre de resande från Kehl till Strasbourg öfver den ofvan jernvägsbron förlagda pontonvändningen af de afrikanska turcos i detta j. krig: De äro ja vildars, heter det, ochl tala resultaten af den lilla erfarenhet man l;