Aftonbladet – 8 november 1870, sida 3

ERIGET Meiz belägring. Med anledning af den franska ing niörkaptenens berättelse och do af I Independant de la Moselle meddelade dokumenterna har LIn döpendance mottagit besök af ett stort anta at de till Brässel ankomna franska officerars tillhörande Bazaines arme som, i likhet med den nämnda iogeniörkaptenen, lyckats undkomma från Metz. De meddelanden delemnat, säger tidningen, stå i full öfverensstämmels2 med Metz-tidningens berättelse. Men deras upplysningar inskränka sig ej till muntliga berättelser. En af dem, en högre officer, såsom tidningen benämner honom, bar till offentliggörande meddelat Independance en skriftlig promemoria med öfverskriften Metz kapitulation inför historien, hvars första del tidningen i sitt nummer för förl. onsdag återgifver. Denna uppsats är af följande lydelse: Den berättelse, som en från Metz undkommen officer meddelat er, är fullkomligt riktig, men den säger icke allt; sanningen mäste blifva känd. Jag har icke, såsom han, kunnat fördraga fiendens närvaro, men jag har lyckats att undkomma under den tidrymd, som förflöt mellan undertecknandet af den sorgliga akten och dess sättande i verket. Jag kommer nu för att lemna er min kontingent af upplysningar; det är en pligt. Protokollet angående öfverenskommelsen i Frescaty (en helt ny term i det militärieka språket) beledsagas, såsom i detsamma nämnes, af en annan handling, hvilken garanterar invånarnes sgäkerhet till person och egendom och medgifver militärpersoners samt civile tjenstemäns familjer ett uppskof af sex månader efter fredens afslutande för att bortföra de möbler, hvilka kommunikationsanstalternas nuvarande tillstånd icke tilläter dem att redan hu bortföra. Första artikeln i protokollet är tydlig och klar: armån är krigsfången. Andra artikeln är icke mindre tydlig: platsen och den materiel, som finnes der, skola utlemnas åt fienden. Det tyckes, som Serpenoiseporten först skulle upplåtas; men man har fruktat kollisioner på detta ställe, det mest trafikerade i staden. Enär det icke talades om mer än en port, hoppades många bland invånarne, att sjelfva staden Metz icke skulle besättas af preussarne och att den skulle användas uteslutande såsom depot intill fredens afslatande. Sista paragrafen, som angår krutmagasinen och minorna, bevisar, att man fruktade en förtviflad handling, likasom den red krutmagasinet i Laon. Armån ville i sjelfva verket icke blifva krigsfången; han begärde att få slåss; och ända till sista stunden egde öfverläggningar rum mellan officerarne och soldaterna för att uttänka, huruvida man skulle kunna göra en genombrytning och rädda åtminstone armåns ära. Generalerna Deligny och Clinchant hade förklarat, att, om man Jlyckades samla 15,090 till 20,000 man i stånd att marscherä, så skulle de sätta sig i spetsen för dem. Saken strandade emellertid på två omständigheter: lägrens spridda läge och den korta frist man hade för öfverläggningen. Dessutom funnos bland alla dessa uthungrade alltför få man i hvarje kär, som hade bibehållit nog krafter för att bära vapen och storma mot fienden. Ett förtvifladt försök skulle icke hafva räddat någon; det hade blifvit en onyttig massaker, och man bör ingalunda beklaga, att det icke kom till verkställighet. Tredje artikeln är helt enkelt skymflig. Fanorna, dessa symboler af militärisk heder, äro satta i samma kategori som armåns materiel! Var det icke en lätt sak att förstöra dem? Hvarför har man utlemnat dem? Saken är den, att preussarne gjorde mycket afseende på dessa trof6er. De hehöfde dem, jemte hela franska armån, för att dermed förböja glansen af sin seger. Fanornas öfverlemnande är enfläck på den militära hedern. Utlemnandet af vapen och ammunition är ett högförräderi. Det fanns 600 kanoner på vallarne, lika många kanhända vid armån; kanoner funnos äfven i arsenalerna; gevär, sablar, musköter i oräknelig mängd, hela berg at rojektiler, patroner milliontals; magasinerna voro ullpröppade med krut. Allt detta, jemte vagnar, verktyg,: remtygspersedlar, representerade ett penningvärde af åtminstone sextio millioner, hunära kanhända, Alla dessa vapen, som med stor möda blifvit hopade till landets försvär, till beskaffehheten öfverlägsna hvad Preussen eger, skola nu användas emot dem bland våra bröder, sotn ännu göra motstånd. Detta utlemnande är ett brott. Eftersom den fullkomliga bristen på lifsmedel tvaong oss att kapitulera, hvarför icke förstöra, bräima upp allting? Hvarför icke spränga fästningarne i luften och framträda för fienden utan vapen och med resignation, såsom Pueblas garnison? Skulle han kallblodigt hafva massakrerat öss, skulle han hafva dömt oss till träldom? Nej, vi hade då icke haft att frukta en sorgligare lott, än den som vi nu måst uthärda. Författaren till dessa räder har varit i tillfälle