Aftonbladet – 8 november 1870, sida 3

lust och i all frihet till största nytta be ,handla. Det är sådsna föremål, som emel ;lanåt böra sysselsätta oss, vi måste finn: nöje i sådant, hvila oss få det viset oc lefva så, att hela vårt lf blir en ständi vexlipog mellan rent arbete och nyttiga tanke öfniogar: annars blir allt samfundsarbete et okunnighetens och håglöshetens kastverk Derföre duger det ej att folk sitter i golel enslighet, eller att man, råsom en medeltids munk, skriolägger sitt kunskapsförråd elle förstör tiden på ynkliga nöjen; nej, alla de som vilja senses såsom söner af vår tid oci såsom fosterlandets vänver, de måste också tänka på samhällets förkofran och nöd: torfter, ofta råkas, byta tankar och rådslå j dessa allvarliga ämnen, för att sålunda full beredde kunna uppträda i det offentliga. Och denna öfning i den stora konsten att redig och klart kunna i ord framställa sina tankar är numera det första vilkoret för at vara en offentlig man; ty om en person, utar denna förmåga, är aldrig såredligochkunskapsrik, så uträttar han föga för sin ort: mar må ej förgäta, att ordet i vår tid har blifvit en stormakt. Men, utom dessa enskildtare samtalsämnen, som angå oss sjelfva och värt land, finnes väl i våra dagar mer än godt om tankeföremål af allra största intresse, större än hvad vi och våra fäder någonsin baft att betrakta, eller det förvånande och rysliga uppträdet af ett vidtutseende krig mellan tvenne af Europas mest bildade kristna folk, som inför den bäpnande verldens ögon, såsom fordom tigrarne på cirkus i Rom, slita hvarandra i stycken, ett krig, så vildt och hänsynslöst i anfallet på Frackrikes jord och så energiskt förtvifladt i det ädla försvaret, att det lätt kan sätta verldens äålla hörn i brand, rubba all rätt och elle råmärken folken emellan, samt, det Gud sfvände! också ganska lätt draga vårt fädernesland in i förderfvets hvirfvel. Detta förfärliga och hotfulla uppträde må väl vars värdt att studeras och betraktas af hvarje menniska, som her ett hjerta samt känner bäfvan för Guds domar och är en lem af ett fritt, men iogalunda starkt folk i denna tid af ytterligt våld. Derföre beböfva vi, mer än många andra folk, genom lifvandet af on frisk medborgerlig anda stärka oss till mötande af alltför möjliga pröfvingar. Men ett under en så allvarsam det allmännas ställ ning mångstädes erfara så mycken enskild barnslighet eller försoffning, det är sannerligen mer än bedröfligt. Alltså, då vi anse såsom menniskan värdiga alla vanliga sällskapsnöjen, bäde de högre och ds lägre, ja till och med kortspeiet, som visserligen också, rär man ej kan få något bättre, icke är förkastligt, vilja vi härmed blott hafva vttradt, att kortspelet endast så mycket på mska åt sig, att det ej såsom hittills tillrycker sig alltför mycket af samfundsmenniskornas så dyrbara tid. Vi klandra ej spelnöjet sjelft, utan blott dess öfverdrifter och missbruk. Föröfrigt äro vi inga beundrare hvarken af desea tråkiga bokkerlar, som allestädes hosta glosor och klokskap, dessa smäktande visa blästrumpor, lessa tuvgsints suckare, som jemt luta på hofvudet, eller dessa storpratige verldsförbättrarde kanstöpare; ty dessa alla orka ej varken lyfta eller berga samhället. Men letta kunna efter hand och med fl-res bistånd dessa landets goda medborgare, hvilka urbeta mycket med händer och tanke, roa ig litet samt jemväl på sina lediga stunder ca sig så, att följderna af deras nöjen bära ågon frukt för det allmänna.