Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

jatt säga. På sig sjelf tänkte han synbar. ligen föga och innan många dagar gått hade Silvia kommit till den öfvertygelser att han tillhörde det slags menniskor som efter mrs Grooms ord, icke visste färgen på sitt eget hår och som sjelf var okunnig on att han förvridit hufvudet på en hop unge fjollor. Han behagade henne icke, men med el!e: mot sin vilja måste hon beundra bonom, icke blott emedan han var vacker, skarpsinnig och belefvad, men emedan han gick i lanc med allt hvad han företog sig, utan der ringaste, märkbara ansträngning, trötthet elle ennui. Han var kommen till S:t Remy, fö! att leda arbetet vid en jernvägslinie, son genom process mellan jordegare och det kompani ban tillhörde blifvit ofulländad. Det värf som han åtagit sig måste vara utfördt inom bestämd tid och hans arbetsförmåga väckte Silvias förvåning. Mr Meredith var ofta uppstigen och utgången före dagningen och lika ofta var midnatten förbi, då Silvia hörde hocom passera hennes dörrr på vä gen till sitt rum, och t:äffades de af en händelse följande morgon vid frokostbordet, såg hon ej ett drag at trötthet i hans bleka, vackra ansigte. Ha! ha! sade kaptenen en gång åt henne; aser han inte frisk ut som er vårmorgon, mademoiselle Nardi? Och ändå satt han tolf timmar på hästryggen i går. Tio, rättade Charles Meredith med ett leende. Tio! — jaså! Tio timmar till häst på denna sandiga, backiga terräng, Det kan passa för dig. Jag vill hellre galoppera femton timmar på en jemn, stenlagd väg, — remton, ja tjugu! Om det är något som jag hatar, så är det sand, sådan sand som de ha här; dea ör värre än Afrikas, Den afri