Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

and och Tyskland blifvit bekanta och der I äckt en ofantlig förvåniog. Man förstår l r ej., skrifver en korrespondent till LIn-k ependanse, illusionerna bos dessa menniskor if om efter så många fel och förbrytelser, ef-(o er så mycken smälek och skam ännu ej t unna fiona sig i sitt välförtjenta öde. IExk-11 .ejsaren nämner ingen här annät än med förö f ( 1 LI I 7 S 6 annelser, och förbittripgen mot denne man räxer med de lidanden, söm hans handlingar ragt öfver Frankrike. Republiken är allnäct och utan alla baktankar antagen, af omliga med entusiasm, af andra som ett oafvisligt faktom, af de öfriga slutligen af reonementsskäl, emedan alla äro ense om att 02 är den enda möjliga regeriogstormen, Men i en sak, säger korrespondenten, råder sbsolut intet tvifvel, och det är att om republiken ej skulle slå fasta rötter, kejsärdönet ändå ej har den minsta utsigt till återzomst: det är för alltid bografvet under naionens förbannelser och förakt. Det fanns lesitinister efter 1830, det fanns orleanister efer 1848, det fians inga bonapartister efter i870. Ena dynasti könde åter komma upp på t:0neti efter Waterloo: det är omöjligt efter Sedan. Af de aktstycken vi i går meddelade om Metz kapitulation synas oss framgå två fakta: det ena att Metz svårligen längre kunde hålla sig, det andra att Bzsaine för: summat att boragna sig af den tid, då ban med framgång kunnat verkställa en genomli brytning och att han i stället användt denna tid till underhandlingar med preussiska regeringen i afsigt att bereda sig ea dominerande ställning vid det blifvande ordnandet af Frankrikes inre förhållanden. Samma uppfattning är äfven Neue Freie Presseg, som i en särskilt artikel behandlar denna fråga. Tidningen yttrar: En sak är vis, och vederlägges ipgalanda genom Metztidningens berättelse, utan bekräftas fullkomligt: Metz kunde icke hålla sig längre. General Boyer talar i sitt bret till Independance belge den renaste sanning. då han skrifver: Vi ha icke kapitulerat med äran, icke med pligten, utan med hungern. I längre tid hade det varit brist på salt för den i Metz inneslutna armen, i fem dagar hade bon ej mer haft något bröd, och de hästar, som i flere veckor varit hennes enda kötttöda, voro nästan alla uppätna. För en arme i en sådan ställning återstår endast valet mellan att sträcka gevär eller göra ett förtvifladt utfall. Man förebrår Bazaine, att han icke företog det sistnämnda och åtminstone försökte att bryta sig igenom de preussiska linierna. Men dessa linier voro mycket fasta och försvarades af män, som flere gånger visat, att de förstodo att dö på sin post. Antaget att genombrytningen hade lyckats med stora förlaster, så kunde man vara viss på, att prins Fredrik Carls hela armå genast skulle ila efter Bszaine och endera dagen bereda honom ett nytt nederlag. Utan kavaileri och reducerad till ett dussin batterier, som ännu hade anspann, kunde Bazaine icke hoppas på någon seger i ett öppet fältslag. Han skulle blott ha fört sin armå ur Metz för att utsätta benne för ett nytt nederlag, men icke räddat sjelfva fästningen, då ingen proviant mer fanns. Kapitulationen kan således alldeles icke klandras; för hungern och utsigten till tillintetgörelse sträcker äfven den tappraste gevär, till och med om han är marskalk och har så goda inkomster att lefva på som Bazaiae. Annorlunda kommer vårt omdöme att låta, ifall man frågar oss, om Bazaine måst låta det gå så långt, om hans beteende under hela belägringen kan sägas vara lika oklanderligt som i kapitulationsögonblicket. Det är trots allt hjeltemod hos de preussiska trupperna mycket sannolikt, att ett utfall under inneslutningens första veckor, då cerneringslinierna ännu icke voro så starka som sedermera, ett med ful! kraft och alla disponibla trupper företaget utfall af Bazaines armå skalle ba lyckats. Visserligen skulle tyskarne äfven då ha tågat efter honom, och ban skulle ha fått betala den lyckade genombrytningen med blodiga återtågsstrider, kanske med ett nytt Sedan; men Metz, der förråden då skuile räckt länge änvu för besättningen, skulle ha bibehållits åt Frankrike. Två gånger, den 31 Angusti och den 7 Oktober, gjorde Bazaine försök att berria sig ur det preussiska famntaget. Första gången störtade han sig med temtio till sextio tusen man på de tyska Jlinierna öster om Metz, och det behöfdes en 36 timmars mördande strid, om hvärs häftighet de preussiska förlustlistorna aflägga ett mycket talande vitnesbörd, för att tränga fransmännen tillbaka. Andra gången kastade han en kår af 30,000 man mot norr och skulle kunnat slinka ur snaran, om ej några landtvärnsbataljoner blifvit uppoffrade. Man kan derför icke säga, att han icke insett hvad som var nödvändigt eller att han heit och hållet försummat sin pligt. Den förebråelse, som hans landsmän skulle kunva göra honom, måste således inskränka sig till, att han ej angrep med alla disponibla trupper. Man får dock ej förbise, att Bazaine den 31 Augusti väntade Mac Mahons armes ankomst. Det mot Noisseville riktade utfallet kan ej ha haft föreningen med Mac Mahon till syftemål, ty Noisseville ligger öster om Metz, och undsättoingshären kunde blott komma från nordvest. I denna riktniog bade också Bazaioe säkerligen förenat hufvudmassan af sin armå och var derför icke i ständ att föra den mot Noisseville. Att han då menade allvarsamt med sitt motstånd till det yttersta, är otvifvelaktigt. Ty då fanns det ännu ett kejsarrike, och krigets utgång var då ännu ej viss, Lika sannolikt är det, att Bazaine efter republikens proklamerande i Paris och det napoleonska väldets fall hade i ögonsigte icke blott militäriska, utan äfven politiska funderingar. Han lade väl intet hinder i vägen för den nya statsformens påbjudande i Metz, men han sjelf har aldrig varit republikan; tacksamhet eller tillgitvenhet för FKRNARALRS AG ENSE MENT SAT att säva. — På siov sielf tänkte han svnhar !