Aftonbladet – 7 november 1870, sida 3

ter under eskort af 7:e (vestfaliska) armåkåren marschera till fots till Saarbräcken, hvarifrån de skulle transporteras vidare på jernväg. Officerarne, beväpnade med värja, förde sitt manskap till general von Fransecky och aflemnade det der. Stabsofficerarne erhöllo tillåtelse att öfver natten återvända till Metz, hvaremot subaltern-officerarne skulle bivuakera hos sina trupper. Alla de franska officerarne, hvilkas antal uppgår till mer än 4000, skola så skyndsamt som möjligt fortskaffas på jernväg till Tyskland. Om man betänker, att våra trupper här utanför Metz helt och hållet måste förplägas ur magasiner, att alla qvarter äro öfverfyllda, att ett nästan oupphörligt regn strömmar ned, så är det säkerligen ursäktligt, om det ofantliga antalet af 173,000 fångar (bland dem omkring 30,000 sårade och sjuka) under de första dagarne icke en gång med bästa vilja kan väl förplägas, och om de derförutan redan mycket olyckliga menniskorna torde komma att utsättas för mera lidande och vedermödor, än som vore önskligt ur humanitetens och sanitetens synpunkt. Men det kan nu icke vara annorlunda, de franska krigsfångarnes antal är för stort; huru skall man plötsligt kunna väl draga försorg om 173,000 man?... Och vi skola inom kort få mer än 300,000 franska krigsfångar att förpläga i Tyskland. I led på 8—10 man tågade nu kyrassiererna, karabiniererna, lanciererna, hästjägarne och gardeshussarerna, alla till fots och utan vapen, och derefter det ridande artilleriet, 1:a grenadierregementet, två voltigeurregementen och jägarebataljonen förbi oss. Det var nästan idel vackra, mycket kraftfulla karlar med äkta krigiskt utseende, utan all fråga eliten af hela den franska armen och ännu för några få månader sedan den stoltaste och stridslystnaste trupp, som fanns i hela Europa. Alla gardister voro mycket väl, ja till och med elegant uniformerade samt medförde kappor och mycken annan packning. Tydligen hade man till slut öppnat magasinerna för manskapet, på det de skulle der förse sig med sina behof för den långa krigsfångenskapen. Soldaternas hållning var allvarlig och lugn; sorg, smärta, men äfven dödligt hat till oss, de segrande preussarne, voro tydligt utpräglade i alla officerares och underofficerares, ja till och med i de flesta soldaters ansigten. Då jag med afsigt hade ställt mig midt på chaussn nästan ibland fransmännen och äfven talade ganska mycket med dem, så kunde jag rätt tydligt förmärka detta. Våra tappre pomrare bibehöllo en mycket anständig hållning mot de besegrade fienderna; icke ens något sårande jubelrop, intet uttryck af glädje eller någonting eljest, som kunnat förnärma fransmännen, hördes; alla stodo der i en nästan ljudlös tystnad, och denna stunds oändliga betydelse gjorde ett synhart intryck på vår armås officerare såväl som soldater. De hedrade sig sjelfve, då de hedrade den efter ett långvarigt och tappert försvar af oss besegrade fienden. På de fångne fransmännens yttre förmärkte man ej mycket af den svält och de försakelser, de i så rikt mått fått uthärda under de sista veckorna; deremot visade de beridne officerarnes 40 eller 50 hästar, som jag såg, många spår af brist, och några af dem voro blott skinn och ben. Många smärtsamma scener föreföllo; många franska soldater gräto mycket, då de togo afsked af sina officerare; äfven på många officerare såg jag tårar tilra utför de solbrända kinderna. Jag är sannerligen en så stor beundrare af den preussiska vapenäran och vår svart-hvita fana, som någon kan vara, och räknar således dessa timmar, då det franska kejsargardet tågade förbi 0os3 såsom krigsfångar, till de gladaste syner, som det i hela mitt lif förunnats mig att se, och ändock kommo dervid ganska allvarsamma betraktelser på mig, och jag sjelf kunde mycket väl tänka och känna mig in i de tusental krigares själar, som nu måste tåga bort i fångenskap, samt akta och ära deras smärta. Efter Krimkriget och isynnerhet det italienska fälttåget år 1859 var den franska armen och företrädesvis hennes stolta och af mycket bepröfvade officerare och soldater bestående kejsaregarde den segerstoltaste, med de flesta krigiska lagrar smyckade krigshär i Europa. Hundratals officerare från alla europeiska arm6er, som ville göra militärstudier, ilade till Frankrike, för att der inhemta kunskaper och samla erfarenhet, och äfven jag sjelf har i Algeriet, i Orienten och panska ofta i Frankrike mycket och gerna vistats land de franska trupperna, har lärt ofantligt mycket af dem och ur deras krets medfört synnerligin många angenäma minnen, för hvilka jag stånigt skall bli dem tacksam. Under det att gardet defilerade förbi oss, tågade genom två andra portar i Metz likaledes 20,000 man genom hvardera ut i fångenskap; preussiska trupper, divisionen Kummer, besatte portarne och fästena utanför staden, och den segerrika svart-hvita flaggan hissades öfverallt på fästningen.