Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

bildas efter som de sociala förhållandena: kräfva, kan icke mera existera. Det af alla moderna stater förkastade trostvånget fann i den verldsliga makten sin sista fristad. Hädanefter måste hvarje vädjande till den verldsliga armen i Rom vara undertryckt, och kyrkan skall i sin ordning åtvjuta frihet. Frigjord från politikens förvecklingar och öfvergående nödvändigheter, skall den religiösa auktoriteten finna sin verkliga suveränitet i samvetenas vördnadsfulla samtycke. Den första pligt som åligger oss, då vi göra Rom till Italiens hufvudstad, är således att förklara, att fulländandet af vår enhet icke innebär någon hotelse för den katolska verldens trosläror. För det första skall den upphöjda ställning, den heliga fadren för sin persont intager, ingalunda förringas. Hans egenskap af suverän, hans företräde framför de andra katolska furstarne, de privilegier och den civillista som i denna egenskap tillkomma honom skola på det fullständigaste garanteras. Hans palatser och residenser skola hafva det privilegiet att icke vara bundna vid nägot territorium. Utöfoingen af hans höga andliga mission skall försäkras genom tvenne slags garantier, nemligen genom fri och ständig kommunikation med de troende och genom nuntier som han fortfarande skall bafva hos de utländska makterna samt sändebud som dessa makter fortfarande skola anställa hos honom, slutligen och framför allt genom kyrkans skilsmessa från staten, som Italien redan pröklamerat och som konungens regering ämnar genomföra på sitt område så snart parlamentet sanktionerat kronans rådgifvares förslag. För att lugna de troende i fråga om våra afsigter, för att öfvertyga dem om att det skulle vara oss omöjligt att utöfva någon påtryckning vid den heliga stolens beslut att göra religionen till ett politiskt verktyg, synes oss intet medel vara mera verksamt än den fullständiga frihet vi gifva kyrkan inom vårt område. Vi dölja icke för oss att det borgerliga samhället derigenom i början skall få många hinder och svårigheter att bekämpa. Men vi tro på friheten. Hon skall mildra och förekomma alla öfverdrifter, och hon skall blifva ett tillräckligt korrektiv mot fanatismen. Den enda makt vi vilja åberopa i detta Rom, hvars traditioner äro så imponerande, är rättens makt. Må den religiösa känslan finna ett nytt uttryck i ett samhälle, som föröfrigt icke saknar någon garanti för den offentliga friheten; för oss är detta ingen anledning till fraktan utan till tillfredsställelse, ty religionen och friheten äro de båda mäktigaste elementerna at det sociala framåtskridandet. Vi hysa den fasta tillförsigt, att det ögonblick skall komma, då den helige -fadren uppskattar de omätliga fördelarne af den fribet vi erbjuda kyrkan, och att hon skall upphöra att sakna en makt, hvilkens alla fördelar hon bibehåller på samma gåug hon förlorar dess stötestenar ochdess farliga ansvarigheter. I afvaktan derpå kan ni, min herre, försäkra den regering hos hvilken ni är ackrediterad, att den helige fadren, som haft den lyckliga ingifvelsen att icke lemna Vatikanen, är omgifven af de kungliga myndigheterna och af en befolkning som för honom hyser de vördnadsfullaste känslor. Den dag då påfven gifver vika för sitt hjertas rörelser och erinrar sig att den fana, som nu svajar i Rom, är densamma som han i de första dagarne af sitt pontifikat välsignade midtunder Europas entusiastiska bifallsyttringar, den dag då försoningen mellan kyrka och stat proklameras från Vatikanen, skall den katolska verlden erkänna, att Italien icke utfört ett ofruktbart förstöringsarbete, då det gick till Rom, och att auktoritetens princip i den eviga staden -skall åter ställas på den borgerliga och religiösa frihetens breda och fasta grundval.