I YIsat, att, redan da tul och med, ministeren I kände till — och derpå kan man ej tvifla — Bazaines belägenhet. Denna visshet bestämde debha olycksaliga plan, kopierad efter planen Iför franska fälttåget: De som med någon uppmärksamhet följt debatterna 1 de franska Jkamrarna påminna sig säkerligen de uppreIpade förklaringarne, genom hvilka man tillkännagaf, att Paris var i stånd att mottaga fenden. Man höppades uten tvifvel nu, att kronprinsens armå, finnande vägen öppen, skulle gå fram mot hufvudstaden, under det Mac Mahon, som verkställde sin förening med Bazaine, skulle krossa prins Fredrik Carls arm och att marskalkarne, sedan de förenat siva krafter, skulle afskära återtåget för konungen och krönprinsen, hvilka skulle bliinklämda mellan Paris och marskalkarnes arer; Planen var djerf, men olyckligtvis var en känd och strandade på omständigheter, som hade någon likhet med en dylik af Napoleon I. Det är alldeles säkert, att Mac Mahon icke antog den annat än med motvilja, och armtos många marscher än hit och än dit visade detta blott alltför tydligt. Detta vär stt af de stora felen, antingen af ministern Palikao eller nt kejsaren, ty att öfvergifva positionen i Cbålons var icke en af det slags öfverraskniogar, vi skulle haft rätt att vänta. Ty utan att känna någonting alla om krigeförhållanden var det att förrhoda, att en batalj på en terräng, hvars mitsta repli-punkter voro oss bekanta, med friska, fullkoftiligt uthvilade trupper, skulle erbjuda talrikare chancer än ett ätventyrligt tåg tvärs genom Ardennerna, som högst ofullständigt äro kända af våra generaler, med trupper utmattade af marscher och bivuaklif. Hvad som skall qvarstå såsom ett sorgligt bevis på chefernas stora oskicklighet, det är ätt frahska armen beständigt marscherade, utah ätt ka säker reträttlinie, då den deremot i Öhålong äfven ett fnederlag kunnat inträffa, konnat helt enkelt marschera till Paris för aw owbilda sig. Redan då resonnerade vi så och des Ord äro blott återljud från samtal från långväga han; imeb; kan iman tto det; denna stroliga plan skulle ha kunnat lyckas, om ifian blött vetat hvart man egentligen skolat marschera — jag påstår det och jag kan bestämdt intyga det. Vår armö, som skulle rycka fram till Bazåines understöd, gjorde långa raster, och jag käorer en armSsår, som marscherade på en hel dag blott fem kilombtres. Det är brå att käntia dessa fäkta; ty de etisamt skulle vara tillräckliga att förklara motgångarna, och det är mindre söldsterna ån visså geheraler sow blifvit öfvervunna. Om årmen hade marscherat raskt på, skulle den ha ankommit till Vouziers söndagen den 28 Aug., ty den hade 38 timmars försprång framför preussarpe. Att på 24 timmar bereda sig att göra ett fälttåg, hvars långvarighet det var omöjligt att förutse, var iogen lätt sak, men man måste komma ihåg det gamla ordspråket .krig är krig och isynnerhet tillämpa det, och på onsdagen vid midnattstiden begaf jag mig med ränseln på rypgen likt en Verklig soldat på väg till högqvarteret. Och väl var detta, ty det skulle bli det sista bantåg, som afglck till Rheims; man väntade sig så säkert kronprinsens marsch mot Paris, att alla stationstjenstemän hadefått befallning att hålla ig färdiga att afresa vid första tillsägelse. Då vi anländt till Soissons, var det omöjligt tt komma längre, men lyckligtvis afgick ett ummunitionståg till Rheims, och i sällskap ned en zuav, en gammal bepröfvad soldat id den afrikanska armeen, hoppade jag upp en godsvagn, och några timmar derefter var jag framme. Rheims erbjöd det lifligate skådespel. Den ståtliga franc-tireurs-baaljonen Mocquard kamperade på boulevarlen, regementen kommo och afmarscherade, rdonanser ilade åt alla håll. På banstatloen svajade Gentvekonventionens fana, och ag hade det nöjet att träffa en af våra läare och en af våra sjukvaktare vid den rovisoriska ambulans, der de många anommande sjuke erhålla skötsel; vi kommo fverens om att förena våra bemödanden att ppsöka det märkvärdiga högqvarteret. Hvar var det? Låg det åt Mezicres till, t Mootmedy till, det kunde man ej så noga pplysa oss om; det är väl saunt, att jag räffade en person, som sade mig, att han amma morgon fått ett bref från general Jouay, men lät mig förstå, att han måste ukttaga tystlåtenhet. Mindre kloka på saken än någonsin, satte i oss upp i det första bantåg, som afgick ill Rethel, och vi hade till reskamrater nåra militärintendenter och en ung officer i en nörk och allvarsam uniform; till hvilken armåår han hörde visste jag ej. Några ögonlick derefter gjorde jag bekantskap med viomte Daru, kejsarens kabinettskurir. Preusarne veta, att jag finns, sade han, men de änna ej min unitorm; det var derföre jag elt nyligen undslapp uhlanerna med mina lepescher. Se bär ännu ett bevis på den troliga henilighetsfullhet, man iakttager i afeende på vår armås operationer. Herr Daru isste ej, hvarest högqvarteret var, och likaom vi var han stadd på spaning efter det. åsom f. d. diplomat, attach6 vid våra eskickniogar i söder, kände herr Daru värkvärdigt väl de länder, der han vistats. ch han talade med mig om kejsaren, men ed den förbehållsamhet, som hans ställning lade honom; han kunde dock ej underlåta tt säga mig, att de trogne från kejsardölets första dagar visade någon oro, samt tt den officiella tillgifvenhetens barometer ;ll dag för dag. Kejsaren är förbehållsam, en han inser allt. Timmarne giogo fort under denna konvertion, under hvilken han för mig berättade 0 resa till Ems på Benedetti-affärens tid; är han återkom, påminde han om, att det ehöfdes 21 dagar för att mobilisera den tyka armien; man ville ej höra på det örat, sh den 22:a dagen erhöllo vi samtidigt unerrättelse om Wörth och Forbach. Men aftonen inbröt, i tre timmar hade vårt intåg stått stilla, och vi väntade förgäfve:, tt det åter skulle sätta sig i gång; men på stånd sågo vi slätten upplysas, vi voro vid ethel, utan att vi avade det. Huru stor ef ej vår öfverraskniog, då vi kommo till nna: stads bangård, att få höra, att det era höga varteret var förlagdt der. Några mm ML rn AA CA mm OR MÅ ÅA MA OM tr se KR om PP OLA mm FA B OD mn Dr M 3 Mi ÄimA mm — mA TD AM ÖB AA MM