Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

på bruten franska yttrade han: De komra men ditt hufvud skall hävga vid min sadelknapp, innan de få dig tillbaka. Jag sva rade intet, men förmodligen hade jag ett viss värde som gisslar; ty i stället för att genas förpassa mig in i evigheten, förde han båd: hästarne in i lunder, gömde sig sjelf i et busksnår och afvaktade hvad som skull hända. Jag konde ej se något, endast höra Ljudet af hästhofvar, som trampade öken sanden, kom närmare ech närmare; det va ångestfullt att ligga der och kärna sig hjelp lös. Jag batade det grönskande hvalfvet oc! den lilla fläck af blå himmel som jag såg Jag hatade de rika massorna sf högröda välluktanre blommor, suset i träden, flaxan det af fåglar, sarrandet af insekter, — all detta, som ostördt fortfor, medan de, hvilk: kommo för att rädda mig, rusade till et förderf, som jag inte lörmådde afvända. All var hastigt förbi. Galopperandet hördes e lingre; man var framkommen till lunden oci rekognoscerade. Jag hörde ett skott, ett rop jag såg mio arab rusa fram som en panther nästa ögonblick gjorde han ett högt hopp.. han var träffad at en kula i ryggen och föl död till marken. Silvia sammenpknäppte hårdt sina bänder Jag vet, jag vet! utbrast hon triumferande det var er son, gom hade smugit sig omkrin och som sköt honom. Min son, upprepade kaptenen golmodigt åg svårt sårad under sin häst, och han hutvad hade varit afskuret lika raskt son mitt, ifall Jean Varot icke kommit me bjelp i rätta ögonblicket. Ser ni, mademoi selle, det verkliga lifvet är inte någon roma! och det är ej alltid en vacker, ta ridders man som utför stora bedrifter. Karlen, son räddade oss, var då blott kcrporal och ble sedan sergeant; rödbårig är han derjerte oc