Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

håller pu värdshus, få att, sanningen att säga, är det föga romantik med hela personen. Det vissa är emellertid att jsg har Jean Varot att tacka för mitt hufvud, hvilket hur brynt af solen och fullt af dårskap det än må vera, passar mig bättre än något annat; och till samme Jean Varot står Charlie i törbindelse för sitt bufvud, som är både klokt och vackert, men med hvilket min vän, araben, skulle gjort processen kort. Ja, så är det! Utan Jeans mellankomst skulle den skurken galopperat sin väg med våra bufvuden bävgande vid sadeln och qvarlemnat två kroppar åt våra väpner att begrafva. Jean Varot ha vi, näst Gud, att tacka för våra lif, — och här kommer ban sjelf, tillade kaptenen med strålance blick, då den rödhårige värdsbusvärden nalkades. Kepten de FEgine gick honom till mötes och helsade bonom med: ett krattigt handslag, som Varot bjertligt besvarade. Silvia betraktade honom och bjöd till att känna sig tillfredsetäld med hans utseende; men det röda håret, det långa ansigtet; den stela blicken, voro: nu, som förut motbjudande för den lifliga, unga italienskap. Hon såg ännu en gång på honom, skakade på hufvudet, vände sig till. madame de FEpine och sade med mycken bestämdhet: Jag tycker inte om honom. Och jag välsignar honom hvarje dag som jag lefver., svarade kaptenens dotter; morgnar och aftnar ber jag Gud för honom. Kaptenen såg sig tillbaka och sade: Jag kommer genast tillbaka, ssmt aflägsnade sig med värdshusvärden. Madame de IEpine tyckte sig läsa någon oro i Silvias blickar och yttrade mildt: aVar ej rädd; de äro nära till hands. Jag är nästan viss oni att de språka om något jagtparti, som de ej vilja att jagskulle få höra.