Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

STOCKHOLM den 8 November! Något om franska samhället. TIL Det franska sarnhället är icke det som en ytlig betraktare finner vid ett kort besök i Paris; det var derom vi först och fråmst ansågo oss böra erinra. Men hvad är då detta samhälle? För att rätt besvara den frågan ordras måhända stt vi först kasta en blick illbaka i tiden, Det gamla franska samhället hade till mufvudkännemärke klassindelningen, en icke blott indelning, utan verklig delning af samhället, som skilde dess medlemmar genom särskilda och noga bestämda rättigheter och skyldigheter, privilegier och oncera, med ett ord genom en längt drifven olikhet. Då tun108 verkliga kaster, ehuru de skrankor som skilde dessa ej voro absolut oöfverstigliga, såsom i det gamla Indien. Adeln, presterskapet och ,tredie ståndet, utgjorde tre i ag åtskilda klasser, och i tredje ståndet funnos ytterligare underafdelningar, mellan hvilka gränserna voro nästan lika skarpt uppdragna och lika strängt bevakade, som emellan de de tre hufvudklasserna. Detfanns icke jemnlikhet, hvarken i seder eller i de lagliga bestämmelserna. den den stora revoiutionen kom och lade anden till det nya samhället, hvilket om et också ännu är stadt sin utveckling och allt fortfarande söker efter en lämplig styrelse, dock är ett i mer än trefjerdedels årbundrade bestående faktum. Vår nations historia, från 1789 till. närvarande stund,, säger Prevost-Paradol i La France nouvelle, liknar, efter allas erkännande, en roman; hon är uppfyld med flera oförutsedda tilldragelser, flera ärofulla handlingar, flera eländiga svagheter, flera stora olyckor, än något annat folks historia här på jorden inom en så kort tidrymd. Söker man emellertid att i denna orediga massa af händelser bibehålla besinningen och genom reflexionen bringa någon ordning i dessa ruiner, skall man snart inse, ati den franska revolutionen ännu är oafslutad. i hvad rörer de politiska förhållandena, då bon deremot bragt till verlden en social ordning, hvars fasthet stormen hittilis endast förmått ådagalägga och som tyckes orubblig. Man kan derför icke för ofta upprepa: den franska revolutionen har grundjagt ett samhälle, detta söker ännu sin styrelse. En följd af revolutionen är att de gamla kasterna ej längre existera samnit att framför allt aristokratien i Frankrike ej finnes mer än till namnet. Dermed vilja vi dock icke säga, att det ej fiones aristokratiska anspråk, men dessa, eå öfvermodigt de möjligtvis ännu här och der kunna uppträda, skola ej leda till annat resuitat, än att visa sin egen oförmåga: aristokratien måste blifva bourgeoisie eller ock duka under; något tredje gifves ej. En icke ringa del af den egentliga, den äkta och veritabla franska aristokratien bar redan för läpgesedan insett detta och rättat sig derefter. Denna har förstått att den icke kan kan rädda sig ens såsom individer — såsom kast är den redan objelpligt förlorad — på andra vilkor än att underkasta sig de fordriogar, som det nya samhället framställt. Den har derför blifvit jordbrukare, industriidkare, vetenskapsman eller konstnär, med ett ord den har börjat arbeta. Denna del at den gamla franska aristokratien är redan således bourgeois. Det är den aktniogsvärdaste delen at nämnde gamla kast. Men det gifves också en annan del som änvu spjernar mot udden och som ej vill eller ej kan se att den på detta sätt blott påskyndsr egen individuel ruin. De aristokraterre, vare sig att de lefva i Paris, i småstäderna eller på landet, sätta ännu en ära uti att hålla sig för sig sjelfva, att stänga sina salonger för medlemmar af det öfriga samhället. Deras makt är ingen, deras inflytande på andra fulikomligt imaginär och det isolerade lif de föra gör dem sjelfva värsta skadan. Karakteristiskt för en sådan arietokrati är att den icke på några vilkor skulle vilja i sin societet se en bourgeois, vore denna äfven den aktniogsvärdaste och utmärktaste person, men att aristokraten ej frågar så noga efter hvarifrån den eller den sällskapsbrodern med en klingande titel fått sitt adeisdiplom eller om han ens någonsin. egt något sådant annat än i sina egas uppgifter derom. På sådant sätt hafva äfventyrare af fräckaste slag kunnat innästla sig i gamla aristokratiska familjer och ytterligare misskrediterat dessa hoz3 den förståndiga delen af nationen, liksom de bidragit att genom sitt lefnadssätt nedsätta franska nationen i främlingarnes ögon. Det är tyvärr den societeten, som inför utlandet ofta representerar det finare franska sällskapslifvets och som mindre uppmärksamma betraktare identifiera med hela franska samhället. Men afstängda från allt som i våra dagar är lifskraftigt och fruktbärande, med få eller inga kunskaper; med olust för arbete, med ej sällan dåliga seder, skola dessa aristokrater småningom försvinna inför den mäktigt påträngande civilisationen, hvars arbete i Frankrike, trots många, äfven stundom de maktegandes sträfvanden deremot, sannerligen icke är kraftösare än i andra moderna samhällen. I framtiden skall derför, såsom redan antydt är, den franska aristokratien blifva bourgeoisie eller ock aildeles utplånas genom sitt eget oförstånd.. Men bourgeoisien, den klass som man med en benämning, hvilken blifvit Sverige något misskrediterad, kunda kaila bildningen och förmögenheten, utgör: icke AON Aro SENSE KOMMAN ände CODE UED mr RENEE AIF UKIDA