Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

yttrade madame de PEpine efter en kort tystnad och stanvade på den solbelysta terrassen, der de hade gått af och an. Vi få det troligen något ensligt, fortfor hon, t) efter hvad som händt, kuuna vi ej gerna s lady John ofta. Ju mera sällan, desto bättre,, svarade Silvia häftigt och rodnade af harm. Madame de YEpine såg besvärad ut, mer ville icke gerna yttra någon tillrättavisning Silvia fortfor: JSag är viss om att jag skall trifvas väl isynnerbet nu, sedan du är här, tillade hor med sitt intagande, italienska behag. Josephines bleka ansigte fick litet färg ai den glädje hon kände vid. Silvias ord. Du är som solen, sade hon; du skänker glädje, du skänker lif. Silvia skrattade hjertligt och i detsamma kom en lång herre med martialiskt utseende och yfvigt grått hår, med raska steg framåt en trädgärdsgång och slöt sig till dem. En något stojande uppriktighet och den yttersta grad af redlighet stodo med tydliga drag att läsa i kapten de PEpines fula, solbrända ansigte, — berättelsen om en ren och fläckfri lefnad. Han hade under en del af sin ungdom viststs i England och derstädes bliivit bekant med en vacker flicka, för hvilken han fattade en häftig och hopplös kärlek. Han fick snart den bittra sorgen att se henne gift med en ovärdig man, vid namn Meredith, som efter ett Ttåårigt äktenskap lemnade henne såsom enka med en späd son och utan förmögenhet, utan helsa och skönhet; allt hade blifvit härjadt under derss korta äktenskap. Men hon var ännu lika dyrbar för sin ungdoms tillbedjare, då för tiden löjtnant i fransk tjenst, och blef hans hustru samt var under några är den yckligaste maka. Efter hennes död, kom