Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

nu hela samhället, om den öck ötgör dettas förnämsta kärna.-Det gifves en del af detta samhälle, en mycket stor och genom sitt antål vida öfvervägande bourgeoisien, som ännu står under denna, men som vill också få enj plats vid det dukade bordet, Det är den stora klass, som benämnes arbetare och hvilken delas i underafdelningarne: arbetafne i städerne och landtbefolkningen. Här möter oss en inycket svårsre uppgitt att lösa. Huru skola förhållandena mellan bourgeoisien och arbetarne på rättvist och för samhället gagneligt sätt kunna ordnas, och hvad har den stora revolutionen i detta afseende uträttat? Frenkrike har, tyvärr, haft ett alltför stort ental e. k. folkvänner, som trott sig göra väl genom attreta passionerna hos hvad de kalla folket mot hvad de benämna bourgeoisie och hvilka ej förmått inse att problemet ingalunda ligger deruti, att bourgeoi sien utrotas — något som för öfrigt är omöjligt — utan att folket böjes till samma ståndpunkt. Bourgeoisien, den intelligenta medelklassen, utmärker sig kanske mer för bildning än för materiel förmögenhet, ehuru begge dessa begrepp plöga ingå i hvad man egentligen menar med denna del af samhället. Bildningen är onekligen det betydligare och mera väsentliga. För att mäta det afstånd, som änrvu skiljer arbetaren, varo sig i städerna eller på landet, från en bourgeois, måste man göra sig reda för den förres bildningsoch förmögenhetsomständigheter. Man skall då finna, att arbetaren i städerna, hvilka vi för koxthetens skull beoämna arbetarenx, närmar sig bourgeoisien mera genom bildningen än den materiella förmögenbeten, men att en franske bonden deremot bar mer likhet med bourgeoisien genom sistnämnde förmögenhet än genom sin bildning. Bonden är en okunnig egendomsbesittare, under det arbetaren är vanligtvis en proöletär, som icke är åtminstone alldeles okunnig och i många fall har ett ganska uppöfvadt förstånd. Före revolutionen var den franske bonden jordens träl, nu är han den franska jordens herre, och vid denna jord, om hvar och en bonde också eger en blott mycket ringa del deraf, är han, kan man tryggt säga, med hela sin själ fästad. Smaken för egendom har hos bonden, och likväl är frånsmanren i allmänbonden släpar sitt mödosamma lif från årets första dag till dess sista, utan annan hvila eller förströelse än på festerne, les fötespatronales, som hvarje by firar någon gång under sommåren. Söndagen är i vanligaste fall icke någon hvilodag från landtbiuket En fri måndag tager arbetaren i städerna fig icke sällan, för många har det till och med öfvergått till sedvana, men bonden begagnar sig aldrig deraf. Lika mycket den franske: landtmarnen älskar arbete, lika mycket är han vän af sparsamhet och har lägger sou på sou, träre på franc ända tilldess hån kån köpa sig ett vytt stycke jord till sin öfriga egendom. Huru mänga gånger vägder han icke på ett femfrancsstycke, som han letat fram ur det garola skåpet bredvid spiseln, innan han kan besluta att gifva ut det, äfven för en oundgäoglig nödvändigbetspersedel, och ofta kryper silfverslanten åter in i det gamla skåpet. En stadsbo, som icke sjelf studerat franske bondens vanor, kan vanligtvis ej göra sig öreställviog om huru mycket det kostar på den sednare att sticka handen i fickan för att taga fram några småmynt och lägga dem på handelsmannens disk. Denna smak eller rättare passion för sparsamhet alstrar och vidmakthåller förmågan att lefva af mycket litet och att i allt vara återhållsam. Vi vilja icke påstå att. fransmannen i allmänbet är så mycket nyktrare än andra nationer, ehuru det påståendet kanske ej skulie sakna all grund, men säkert är att den franske bonden öfveriastar sig ännu mera sällan än arbetaren i-städerne samt att det vanligtvis är endast på en af de ofvannämnde byfesterne, som man kan få se en landtman upprymd af starka drycker. Men om bonden i Frankrike eger de företräden, som uppkomma genom: arbete, sparsamhet och nyktert lefnadssätt samt i föreniog dermed af materiel förmögenhet, bes tigaste skolkunskaper och, hvad änra värre är, känner icke något behof efter dem. Han är derför: också i-sakvad af förmåga att rätt bedöma fäderneslandets-högre angelägenheter och sjucker ned till det endastpersonliga intresset. En fransman på landet är väl ursprungligen ej sämre begåfvadäp hans landamän i städerna — natiocen är onekligen i allmänhet intelligent —, men vanan vid att gitter han deremot inga, ej en de nödtortrt OM Hr eg 0 —— om och 4 Mål Bå vå TA a — rt VV — : bonden framkallat smak för sparsamhet och : underhållit hans kärlek för arbete: Ingen an-. nan klass i Frankgike är så arbetsam gom l: het känd för sin arbetsamhet. Den franske l. icke tänka på annat än sin jord och deninkomst han kan draga deraf för att köpa ännu ett stycke till ssmt den ofta totala saknaden af all undervisning hafva gjort den franske bonden til! en i intellektuelt afseende stadbsrbetaren vida utderlägsen varelse. Det är också detta som förklarar den politiska roll, som den franska landtbefolknibgen spelat. När vid de stora folkomröstningarne städernas invånare uttalat sig irak motsats till bönderna, har detta ofta blifvit nttydt endast såsom bevis på upproörsandan hos de förra, då det i sjelfva verket haft dea ktetydeisen, att folket på landet varit ointresseradt af allt annat, än önskan attfå lefva i fred med Gud och hela verlden, d: v. s. med mairenoch alla gardes champötres. Den franske -bonden är, såsom egendomsbesittare, konservativ, och deruti ligger visst icke något ondt, men, saknände undervisning och ofta hvarje tecken till upplysning, har