Aftonbladet – 3 november 1870, sida 2

SILL VIA. SA JULIA KAVANAGH, Öfversättning af THORA HAMMARSKÖLD. Madame de YEpine var en liten blond dam med blå ögon och sjukligt utseende. Hon var till ytterlighet ordentlig och fin, alltid mild, alltid väl fastän enkelt klädd, alltid förbindlig och artig i sitt väsende, men aldrig täck eller förtjusande, som likväl äfven fula fruntimmer för någon gång kunva vara. Hon var bildad och god, hon var gudfruktig och välgörande i en ej vanlig grad, men den gåfva att förtjusa, som Silvia i så rikt mått hade fått af natoren, saknade hon alldeles. Kanke var hon alltför belefvad, alltför ordentlig ch cirklad, med ett ord: något för mycket af alit hvad hon borde vara, och derföre fick fantasien intet att säga. Hvar och en ansåg henne vara den förträffligaste unga qvinna, hos hvilken det var omöjligt att anmärka något fel, men ingen kände sig dragen till henne. Och hon visste detta. Just det var heönes lifs stora sorgeämne, ty utt blifva älskad af alla var en svag punkt i hennes karakter; saken lät sig dock ej bjelpas. Jag undrar om jag skall lyckas vinna hennes tillgifvenhet, tänkte hon med en sorgsen blick på Silvias glada ansigte. Den unga italienskan var också af hjertat villig att älska sin vän. Hernes hjerta var både varmt och då ännu oupptaget, och ehuru madame de PEpines precisa nätthet och ordentlighet litet skrämde henne, förmädde de dock ej nedstärnma hennes lifliga lynne. Jag hoppas att du skall finna dig väl här, ) Se A. B. M 288—254.